Det var 27 grader kallt när planet lyfte från Arlanda. Nu var vi äntligen här. Tjugosex grader varmt. Lite trötta efter flygresan, men som vi hade längtat. Kunde inte sova nu. Förra året hade vi inte kunnat åka för det hade varit så mycket jobb nu äntligen skulle vi stanna en hel månad här i värmen.
Vi hyrde en båt på samma ställe som förra gången. Vädret skulle vara fint så vi gav oss iväg direkt. Iväg till vårt ställe. Den där viken som vi av en slump hade hittat förra gången vi var här. Kritvit sand, det turkosa vatten och bara vi. Hit kom sällan andra. En timme med båt rakt ut i havet. Ut bland öarna. Förbi dom där öarna där alla andra fanns, ut till en av dom yttersta. Dom som kunde vara farliga när vädret slog om. Runda den avlånga ön, ta sig in i lagunen och sen in i viken. Den som fanns inkilad i kalkstenen som ett slott med höga torn där himlens alla stjärnor i den kolsvarta natten bildade tak. Nu på dagen med den blåaste blåa himmel utan ett moln med slottsväggar i grått- Här liksom bara för oss.
Cyklop, simfötter och snorkel med. Ankra upp. Kasta sig i. Inte så nog om det är med eller utan kläder. Simma bland mångfärgade osannolika fiskar i timmar. Tills huden veckar sig och nästan släpper. Motvilligt gå upp på på stranden och äta lite medhavd mat. Sträcka ut sig på en filt. Somna där i skuggan från dom höga klipporna. Dyka lite igen när man vaknat. Sväva där i drömvärlden några timmer till. Gå upp. Tända brasan där på stranden och sitta och titta på den stora röda solen som sänker sig ner i havet precis mellan klipporna. Mörkret. Nattljuden och så stjärnorna som framträder på himlen klarare än någon annanstans i världen. Bara sitta där och förundras bland krabborna som pilar fram på en strand på andra sidan jordklotet.
Ojdå drömde mig visst bort… det var ju i Los jag var… Men det skulle kunnat varit så…