Jag går förbi de döda och kan inte för mitt liv förstå att han/hon/det/gud låter mig leva när dom inte fick det. Två av dem yngre än mig. Älskade av många. Kan inte låta bli att tänka att det borde ha varit jag. Istället. Om vi stått där tillsammans och fått välja. Men det får man nu inte och jag har lovat han/hon/det/gud att leva hela livet. Ibland önskar jag att jag inte gett det löftet.
Det är fint att promenera på morgonen. Fåglarna har satt igång sin konsert. Lyssnar man lyfts man. Ja också sådana som jag som “bara går hemma”. För det är med fågelsång som med allt annat, det är inte alltid de som förtjänar den som får den till sig.
Skogen och berget ropar åt mig att komma till dem. Men ännu ligger snön. För mycket för att ge sig ut. Men snart. Mycket snart nu kan man äntligen komma ut dit där man hör hemma. Vinterfängelseförvaret är över och man har överlevt ännu en gång. Knappt såklart. Som vanligt. Först där ute förstår jag hur betydelselöst det jag gör när jag sitter här inne verkligen är. En god insikt. En som gör ont. Som alla goda insikter.
Idag är det då mjukvarudag. Som det nu blev bestämt. Motvilligt lägger jag hårdvaruprojektet åt sidan tills på måndag. Då är det precis tvärtom. Jag är inne i mjukvaran och måste motvilligt lägga det projektet ifrån mig. Men det är som att tänja på en oanvänd muskel. Det går bättre efter ett tag.
Jag skulle kunnat skrika “oh gud låt mig dö” för ingen hör mig. Allra minst han/hon/det/gud. Men gör nu inte det. Jag jobbar vidare istället. Av någon outgrundlig anledning gör jag det. Meter efter meter. Eller mikrometer efter mikrometer. Mot ett mål som är för långt bort för att en ensam man skall kunna nå det själv under ett liv.