Skön helg. K säger lång. Ja kanske är den det. Var den det. Jo detta skrivs på söndagkväll. Jag jobbar. Eller “sitter hemma”. Ge mina sysslor vilka epitet ni vill. Det skiter jag i. Det är förbannat mycket man skiter i nu för tiden. Man har lärt sig att man måste. Hur skall man annars kunna gå ett steg till. Framåt eller bakåt eller vilket håll de nu går åt.
Bibliotek för K imorgon. Nu är hon ensam där. Jag hemma och “sitter hemma”. Ja eller jobbar då. Men jag är väl den ende som anser det numera. Men man blir trött av det också. Man borde ge upp. Kasta in handduken och vila sig. På boxarvis.
Men man ger inte upp. Inte där jag kommer ifrån. Inte för att just det faktumet gör någon skillnad. Man gör så ändå.
Hellström sjunger om en ängel på axeln. “Din tid kommer”. Fan trot. Men vem vet ett skit. Egentligen. Saker händer. Man krockar med den där älgen . Taket viker in sig men aldrig mer än en centimeter från huvudet. Inga ben in genom rutan. Ingen kropp heller. Älgen dör, själv står man där i regnet och undrar vad som hände. Änglavakt eller bara tur. Eller är det samma sak. Hellström, han Håkan, vet. Man borde fråga. Skulle gett en del för att se honom i sommar. Fjärde eller femte Juni. Ullevi. Ja jävlar. Men har inte råd såklart. Har aldrig råd. Dum i huvudet antagligen eftersom andra har det.
Nästa lördag skall det bli studio. Tametusan. K skall ut. Jag får passa på. Ge mig hän tamefan. Om det inte är för kallt. Ouppvärmt där och nu vill man ju inte slösa pellets på det. Ja det blir säkert minusgrader. Tamefan.
Men Pavarotti här alltså. Det var en riktig överraskning. Trodde inte mina öron. Försiktig sång såklart. Men koltrastsång. I’m blessed. Kändes så. Det finns inget vackrare än den sången. Man får stanna upp och bara lyssna. Ja jag tappade nog hakan också.
Promenerar. Idag. Såklart. Elva grader. Det går inte att ha jackan stängd. Plockar vägpinnar. Bambupinnar. I väggrenen. Drivved. Liksom. Om inget hav finns. Subsitut. Perfekt som blomsterstöd. När det är dags för dem. Skönt är det. Promenerandet i värmen. Bäcken porlar för fullt. Österhåcklan måste det väl vara. Tror jag. Snart enklare liv. Skillnad. Man får tänka bort att allt det där, tiden, den ljuvliga, är så kort så kort. Njuta medans det varar. Japp njuta. Ge sig hän. Som en lurv.
Men klockan är snart tio. Jag borde göra lite mer. Måste göra mer. Men kanske inte allt för länge. Har lagt mig tidigare ett tag. Är tröttare. Men vaknar tidigare. Ålderstecken. Kan man tro. Snart sitter man där med kaffekoppen och väntar på tidningsbudet.
Wilmars slutade med semlor i lördags. Tankade i torsdags. De sista. Gott. Klarätet. Ja det känns så. Var sak har sin tid. Så jag köpte bara matbröd på lördagen. En lyx. Något vi unnar oss ibland. Inte ofta. Men då och då. Det får inte bli slentrian i det som är ljuvligt. Då uppskattar man det inte lika mycket.
Sen borde man ju deklarera. Hmmm…. Det tar fem minuter. Nja, en timme kanske om sanningen skall fram. Firman är värre Många timmar. Fast det är mest utgifter. Men kanske just därför. Bokslutet lägger sig till räkningshögen. En utgift till. En mellanhand till. Men just den här känns trygg. Det blir rätt och riktigt.
Men nu, ett sista ryck. Sen punkt.