Klockan är 20:15. Min dag fortsätter. Några timmar till. Skall man nu “bara sitta hemma” kan man ju faktiskt göra det på riktigt.
Blodtrycket, det jag tog i tisdags, och som jag tyckte var helt OK, tyckte inte min doktor var helt OK. Han föreslår betablockerare. Ett piller till. Uppe i fyra. Gillar inte! Verkligen INTE! Pillerdoktor. Men den bästa pillerdoktor som jag någonsin haft. Ja husläkare. “Simply the best” sjöng hon ju. Den låten handlade nog om honom. Men jag vill ändra livsstil. Måste det. Men orkar inte riktigt ta tag i det. Varför i helvete är det så!? Tröstäter. Glädjeäter. Trött-behöver-bli-pigg-äter. Fast jag bestämmer mig för att inte göra det. Det hjälper liksom inte. Kunde jag sluta röka – som verkligen var ett helvete – så borde jag väl klara detta. Också.
Kul projekt under jord dyker upp idag. Det och en Svensk order (det är ovanligt) som ramlar in gör min dag.
Manual klar. Återvänder till kod. Det finns mycket att göra. Berget har inte flyttats till sin nya plats ännu. Jag jobbar på det. Ensam. Alltid själv. Jag och min spade. En sådan man har i sandlådor. Av plats och grön.
Ute mörknar det. Vi går mot natt. Sakta numera. Inte som som rullgardinsneddragning längre. Det mesta av snön som kom igår är borta nu. Lersörja på parkeringsplatsen här utanför. Får flytta bilen för att inte göra det värre. Nej jag tänker inte skylla på den globala uppvärmningen.
Runt 20 grader i Portugal. Trettio i Italien. Då, i det läget, väljer jag nog Portugal. Sagres. En liten stuga. Fram till midsommar. Eller resten av livet. Varför inte? Bara det finns hav och varma vindar. Sig själv flyr man däremot inte från.
Ibland händer det något med bloggen. Den läses. Som idag. Jag har ingen aning om varför. Varför skulle jag ha det? Egentligen. Vad vet man om läsares vanor. Kanske var det inga inlägg på fejjan just idag. Jag blev den sista utvägen för att fördriva lite liv med min blogg.
I varje stad och by går ett antal wannabe rockstjärnor från förr omkring. de som aldrig gav upp drömmen. Fortfarande ger ut plattor och åker på förlustturnéer. Jag är inte en av dom. Men jag kunde lätt ha varit det. Men jag är någon annanstans idag. En annan människa. Men gillar fortfarande att göra musik fortfarande. På gott och ont. Men vill jag blir något annat pga av den? Icke. Inte idag. Inte längre. Men en gång drömde jag om det. Kunde sålt min själ för att bli någon.
Men man blev inte “någon”. Ja och tänk det känns liksom OK det med. Jag skulle inte ha klarat av det där andra i alla fall. Det vet jag nu. Men inte visste man det då. Man visste så lite förr.
Men kod skriver sig inte själv. Det krävs att någon skriver den. Så det är min uppgift nu. Jag undrar hur många rader det blivit sedan 1980 eller när det var. Eller hur många buggar. Ja usch. Men det får mig inte att ge tappt, Inte då. Suget sitter kvar. Som förr. Tack gode han/hon/det/gud för det.