Det är Lördag. Jag och en dator.Sittandes i stora lokaler. Sådana som man kan växa i. Ja och de gör jag ju. Det blir ett kilo per år. Stadig tillväxt i företagssverige. Tillväxt det senaste trettio åren. Det ni.
Men vanlig arbetsdag. Som för många andra företagare. För visst är jag väl en sådan ändå. Visst har jag väl alltid varit en sådan. Ända sedan femton år och “Edsbyns naturfoto” i egen postbox.
Funderar på att starta om datorn. Det var nog en dryg månad sedan. Nystart. Som Linux användare får man bestämma sig för en sådant ibland. Kör man Windows händer det titt som tätt. Det är olika och inte mer med det. Men Linux segrade med råge till slut. Många gånger större än både Windows och Mac. Det är alltid bättre att verka utan att synas.
Besök från Ljusdal idag. Kanske. Musikfrämmande. Det är inte allt för ofta lokalerna beträds av utomstående. Numera. Man är själv. Ja och behöver det för att få något gjort. Det går liksom inte att springa runt och vara social om man behöver jobba. Tyvärr. Annars skulle jag nog satsa på det. För att det verkar vara roligt att umgås med andra människor. Istället för en skärm, en lödkolv, och ett tangentbord. Mina interaktioner.
Fru skall på lokal idag. Med vänner. Fira fyllande arbetskamrat. Italien. Man hoppas det blir bra. Fast det är långt, långt bort från den borttvättade fascismens stövel det sker. Men vem kan inte gilla Italien? Till och med SD folk gillar ju Italien numera. Jugoslavien också. Spanien. De som nyss var svartskallarna. Men dom, de där, har aldrig fattat. Men det har å andra sidan inte de som lägger all sin kraft på att uppröras över negerbollar heller. Man måste koncentrera sig på det viktiga. Hela tiden. Tiden räcker inte till för annat. Det finns en tendens att göra precis tvärt om. Lägga all kraft på det mindre viktiga. Det som borde få en lägre prioritet. Hur jag nu kom hit. När det bara var så att frun skulle ut och äta och dricka Italienskt. Bara en sjuk hjärna spårar ur på det där viset. Min.
Sol genom fönstret. Den värmer. Igår stod jag där en stund och lät den leta sig in i mig.Fylla mig med hela sin kraft. Ja jävlar. Åtta minuter bort och all denna kraft ändå när den når fram. Vi är för evigt kopplade. Och visst är det väl alltid så att det som är gott är också helvetet. Som solen då. Eldhav. Explosioner. Ja och sandstränder. Tussiga ullmoln och sommarvindar. Jämvikt.
Fast nu har jag inte tid att skriva mer. Skall starta om datorn och sedan skall jag jobba i mitt anletes svett. Nåja. Svettig blir man kanske inte så ofta i ansiktet som programmerare. Det sätter sig där inne i huvudet istället. Svetten. Man måste dränera med uppborrat hål och slang för att få ut den. Det räcker liksom inte med en snusnäsduk. Ja och det är som det är. Man tror på något. Varje kod som blir till en kodrad är som en spik som till slut blir till ett hus. Det är det där färdiga huset man ser när man sitter där. Visionen. Det är för det man jobbar. MEN och det här är ett 72-punkters “MEN”. De där spikarna skall slås in med ömhet, med kärlek för helheten, för att det skall bli bra, med medvetenhet och det skall vara roligt att slå in var och en av dom. De skall inte in i träet på ren slentrian. Vad vore det annars för ett liv man levde som snickare/kodslav? Jag bara frågar.
Nu reset, sen jobb.