Vi vandrar upp på Örnberget idag. Det är sannerligen ovanligt tidigt. Ja och det ÄR jobbigt. Det är mycket snö i skogen. På vissa ställen bär skaren nästan men på andra inte alls. Man sjunker igenom alltså. Får kämpa. Slita. Flåsa sig fram.
Men upp kommer vi. Sitter en stund. Beundrar utsikten. Björnspår ser vi massor på vägen. De flesta från morgonen eller kvällen före. Svårt att avgöra närt det är dagsmeja. Nallarna är alltså vakna. Är hungriga. Gissar att vi snart har besök av en här utanför huset som vittjar fågelmataren precis som i fjol. Men man får låta lite extra när man är ute. Då brukar allt gå bra. Björn och människa. Skall en få finnas måste den andra få finnas. Jämvikt.
Just skogspromenader har man ju längtats hela vintern efter så det här blir ett riktigt lyft. Utsikten inte att förglömma. Det är liksom en annan luft, en uppiggande variant där ute i skogen. Månne är det syrealstrande träds förtjänst. Och tänk alla spår av djur. Man är verkligen inte ensam där ute. Skogen lever på mer än ett sätt. Hemma är där. Inte här inne. Man får aldrig glömma det.
Annars papperjobb idag. Det är först senare på kvällen det blir tid för någon timme kodning. Det blir alltså en kvarts dagsverke. Ibland får det duga. Måste duga.
Vi pratar om storstad igen. Att vi måste fara iväg några dar. Snart. Man måste ha båda. De står inte mot varandra i mitt liv. Ensamheten i skogen och stadens neon och larm är båda del av den som är jag. Båda är svåra att leva utan. MEN min grund är här. Det behöver jag för lugnets skull. Här kan jag hämta energi. I stan gör jag av med den. Oftast snabbare än jag någonsin trodde var möjligt. Därför kan jag aldrig bo där. Staden tömmer mig. Suger ur mig och kastar sedan bort den tomma förpackningen. Men ibland vill man bli ursugen.
En och en halv grad ute. Man kan inte klaga på det. I natten. Snart nu finns det inga minusgrader. Nehejdå…
Hmmmm… måste låna mig en röjsåg någonstans ifrån. En helg. Snart. Slyröja för att få mindre mygg och knott under sköna sommarkvällar. Ja man borde det. Eller också låter man allt ihop växa igen. Det mesta här runt vår tomt är ändå kommunens mark. Man är bara en delägare bland många andra. Kanske de andra kan röja i år?
Men boken väntar där uppe. Böcker vill läsas. Ja jag vill läsa dem också. Så varför inte ge sig för idag. Byta på tvättmaskin och kolla pelletsnivå först bara. Sådana där enkla saker. Som alla klarar. Om man vill göra dem. Det kunde ha varit märkvärdigt. Då skulle folk slagits för att göra sådant där. Men nu är det inte det. Då är det sådana som jag som gör det. Vanligt folk. Inte storfolk. Inte märkvärdigt folk.
Ja man kan väl lika gärna sluta här som någon annanstans kan tänka.