Jag har många högar. De som bör och skall bearbetas. En av dem ligger bakom min rygg i hyllan. I en sådan där plastlåda. Röd från 70-talet. Brevlåda heter de visst. Staplingsbar. Den är fylld med råge just den här lådan. Det är där bokföringsdokumenten hamnar innan de kommer i pärmar. Idag moms. Skatteverket vill att momsrapporten (och gärna en sudd kronor) skall vara inne idag. Så jag vet vad jag skall göra idag alltså. Starta upp det där bokföringsprogrammet och få in den där högen in i det och in i bågnande pärmar.
Det kunde ha varit massor av bankkonto utdrag i den där lådan. Bankgirobetalningar och andra inbetalningar. Men tyvärr är det såklart mest utgifter. En bågnande låda med kostnader. De man anser sig ha rätt att göra avdrag för i rörelsen. Men ändå där på slutet ett litet plus. Ja jag är inte säker ännu. Men troligen. Det där pluset som gör att pengar skall in till skatteverket också. Jag bidrar till samhället. Japp jag gör det i ringa omfattning men jag bidrar.
Nej det är inget roligt jobb jag har framför mig. Bokföring dödar hjärnan. Men det finns ändå en ordningsam gubbe inuti mig som vill ha allt sittande fint i kronologiskt i pärmar och med avstämda överblickbara konton i datorn. Oftast är den där människan så pass stark att det inte bli brandkårsbokföringsutryckningar som idag, dvs det bokförs några dagar efter månadsslut. I god tid innan skatterapporter skall in. Men ibland vinner den där vildhjärnan över den ordningsamme. Han, fast det är nog en hon, vill bara jobba på. Skapa. Realisera. Det är där visionären är. Hen som vill förändra världen. Men båda sitter dom och försöker samsas där uppe i mitt huvud. Så gott det går. Ja och oftast går det riktigt hyggligt. Någon slags jämvikt där också. Jag tänker på dem som hon och han. De som gör “jag”.
Varenda krona man ser i samhället kommer från företag. Japp. Allt i varenda lönekuvert. Tillsammans bygger vi landet. Men utan folk som är galna nog att starta företag så finns det inget att bygga landet av. Jodå man kan äga allt gemensamt. Men det kräver också att alla är beredda att ta samma risker och att jobba lika många timmar eller att man har ett annat sätt att då belöna dem som gör det. Annars faller systemet. Ja och gör det fort. Jag önskade av hela mitt hjärta att det skulle fungera på ett annat sätt men det gör det inte. En del bygger anda åker med. När socialdemokraterna har fattat det där, japp, då finns det hopp igen.
Det ramlar in “call for papers” i drösar. Alla kontinenter är representerade i det där. Man skulle kunna syssla med det också. Åka ut och föreläsa. Det är marknadsföring. Nödvändig sådan. Men kostar pengar. Bara dom stora föreläsarna får pengar. Alla andra lägger ut kulor. Får på sin höjd en tusenlapp eller två. Pengar man tar sig till Alfta för. Ungefär. Men det får vara. Kanske skall man skicka in en enda i alla fall. Stockholm i höst. Dit borde man klara av att åka. Men inget hotell. Då blir det för mycket minus. Man får åka tidigt. Komma hem sent.
Är jag lycklig idag då? Japp jag är nog det. Trotts bokföring. Jag är nog för dum för att misströsta fullt ut. Ja och igår fick jag in all kod till den nya modulen. Nian. Jag jobbar ofta så. Kodar hela skiten utan att testa så mycket. Sen testar jag. Det fungerar såklart bara i projekt där man får in koden på en eller två veckor. Blir det längre tid tappar man tråden. För att göra sådär kräver att man har rubbet i huvudet. Håller helheten tydligt visualiserad där inne. Allt det där föregås oftast av genomläsning i dagar. Teorierna. Sen ett annat projekt så att allt får mogna i huvudet. En process som alltid förvånar lika mycket. Hjärnans förmåga att själv skapa ordning i inmatat kaos. Jag förlitar mig 100% på den förmågan. Den levererar varje gång. Men det krävs att man gör annat när informationen väl är inmatad. Åker på semester eller kör ett annat projekt. Man måste släppa taget. Bara då kommer det tillbaks efter ett tag sorterat och med förståelse. Vilka fantastiska system vi besitter. Om vi får lära oss att utnyttja dem.
Det vill gärna bli mycket text här idag. För att fördröja det som inte kan fördröjas. Det måste bokföras. Att ta tag i det är enda sättet att får bort det från bordet. Det är inte svårare än så. Jag har oftast lätt med det. Tar de tråkigaste först. Tyvärr blir det förbannat lite tid över till det “kuligaste”. OK jag skall krypa till korset nu. Starta upp bokföringsprogrammet och köra.