Fotot stulet härifrån.
Onsdag. Ljusdal. Jag går ett varv runt Kyrksjön. Vårvackert. Ljuvligt. Fågelsång. Jo jag tycker nog det borde bli bostäder istället för affärer här. Man inser det när man går varvet. Det är en pärla. Förtäta kärnan istället. Låt detta bli något annat. Låt bilarna och larmet finnas på avstånd.
Fler än jag vandrar runt i solskenet. Folk känner varandra. Jag känner ingen. Men hejar ändå. Som jag lärt mig. Få hejar tillbaks. Ja jag är ensammare här än när jag sitter hemma. Träkonstruktionerna. Bryggorna. Det är fantastisk här. Läckert rent utav. Ta bort träterminalen, riv det fula hantverkshuset och bygg ett Turning torso i trä eller nått annat som syns och som vi alla kan vara stolta över här. Sverige största hyreshus i trä. Ja varför inte timrat. Varför inte!? Det lär aldrig ha gjorts. Ett tjugotvåvåningars timmerhus. Men kanske räcker tio våningar. Eller sec. Tänk ungdomar. Ettor. Liv. Nu och sen. Fest och dans vid sjön.
Ja det tar bra en timme att gå runt. Till och med om man som jag segar lite och vandrar ut på bryggorna. Funderar där ett tag över livet och isen och skräp. Jo jag går fel först också. Vet ej att gångvägen går runt hela. Tar vägen från centrum förbi kyrkan. Fel, fel, fel såklart eftersom man kan gå nära vattnet hela vägen. Men man lär sig.
Planen är Coop, bok, kaffe, en bulle och jag. Den som skall hjälpa mig fördriva +3 timmar till. Och visst, man får en cappuccino och en bulle för femton kronor. Hittar sig ett hörn. Kan sitta där. Osynlig. Nästan. Vi bordet bredvid fem äldre herrar. De som arbetat klart i livet. De pratar försäkringar med stort intresse och inlevelse. En timme. Tydligen är Länsförsäkringar billigast och bäst. Men inte för fyrhjulingar. De har pengar. Man hör det. Inga problem där. Jag unnar dom det. Trevligt att träffas sådär över en kaffe då och då. Gissar jag. Som sällan träffar någon.
Det är mer SQLite3. Det är sällan man läser böcker på det sättet numera. Men jag känner den där gamla glädjen i att få göra det. För jag läser också genom partier i boken som jag anser att jag redan behärskar. Databasteori. Annat. Rätt grundläggande saker. Kanske har jag missat något. Det är min grundsyn. Att inte tro att jag kan allt fast jag gjort och läst mycket.
Nackdelen med en sådan här placering, istället för att som förra veckan sitta i bilen, är att nyfikenheten hela tiden pockar på och tycker man skall studera varje nu människa som kommer in i lokalen och varje ny människa som går ut. Så det blir mycket sådant också. Jag är nu en gång för alltid nyfiken på människorna och deras liv.
Slutresultatet är något slags halvkoncentration. Tre timmar, drygt, fyra kapitel i boken, otaliga ansikten som tillhör huvuden, kroppar och livsöden. Jag vill veta mer om var och en av dem. Skulle vilja ha en kväll på tu man hand med var och en i hela bunten där de berättade sin livshistoria och jag sitter tyst och lyssnar. Nu har jag bara ansikten och kroppar. Jag får fantisera ihop resten. Det är enkelt.
K’s möte drar ut på tiden. Min rumpa gör ont. Sittvärk. Man får vandra ut i solen igen. Dammet, solen, bilarna, människorna och jag. Jag vandrar runt, runt där på parkeringen. En sliten man, jag tänker a-lagare, kommer gående, tittar på mig, igenkännande tycks det, hejar och jag hejar tillbaks. Han ser väl sin like. Också jag är sliten. Äldre än honom. Jag ser kompis Jompa i den mannen. Helvete vad han måste ha gått igenom. Död nu. Kanske fick han äntligen ro. Den ro han så väl förtjänade.
Det är konstigt att man känner sig mer ensam bland människorna än utan dem. Om jag inte var så nyfiken på all de där andra så skulle jag kanske vända dem ryggen helt och hållet. Men kan alltså inte det. De är min bensin. Jag lever på deras liv och historier som en vampyr lever på blod. Ja i alla fall hade jag gjort det om jag fortfarande skrev. Men jag skriver inte längre. Bara här. Som en utloppsventil. Pyspunka.
Hem kommer man igen.Tar det aldrig för givet. Biblioteksmöten där bibliotekarier möts som inte har ett bibliotek tar också slut. Sent om sidor oftast. Flyktingar har fått berätta om sin resa. Jag får en del återberättat för mig när vi åker hem i röd Renault. Alla dessa historier. Det är där guldet finns. Historierna är guldet. Det viktigaste. Alla har en. Pengar är ingenting.
Hemma gäller det att jobba. Köra igen så man tar igen det man har förlorat. Också vi som “bara sitter hemma” tycker att vi förlorar på att inget göra. Får sitta MER “bara hemma” helt enkelt för att komma ikapp. Om det nu går. Det låter svårt. Otroligt svårt.
Det är en sådan där dag när man vill ha ett break. När man misströstar lite. Man har alltså varit för långt bort från hårt kodande så att man hunnit tänka efter. Farliga grejer. Man börjar undra vad allt tjänar till om man tänker. “Varför” och sådant är dyker också upp. Finns man ens? Nej det gör man ju inte. För nästan alla människor jag mött idag, finns man verkligen inte. De vet inte ens att jag beskådade dem idag. Undrat över dem och deras livsöde. Att jag sett dem. För de har inte sett mig. Inte undrat över mig. Inte en enda en av dem.
