Måndag morgon.Jag älska den här dan.För just här, med en vecka framför mig, så finns hur mycket tid som helst. Alltså “jävlar vad jag kommer hinna saker den här veckan”. Fredagar brukar det inte vara samma sak. Blekare. Man hann aldrig allt det där man så optimistiskt trodde man skulle hinna där på måndagsmorgonen, då med oceaner av tid framför sig.
Men nu alltså Måndag. Halv åtta. K nedskjutsad till biblioteket. Fjorton timmarsdag har hon framför sig. Världsbokdagsfirande och bokcafe ikväll. Ja det är väl samma här. Men inte cafe. Men många timmar innan man ligger i sängen. Men en hel orörd vecka ligger framför mig. Känslan i det. Jäklar vad jag kommer att hinna saker. Massor. Jag kanske till och med hinner bli “klar” med något. Ja ja det där “klar” var väl aningen överoptimistiskt. Det händer aldrig. Ja den andas i alla fall optimism den här måndagsmorgonen som de flesta andra måndagsmornar. Gillar dom. Älskar dom.
Jag skall strax dyka ner i arbetet. Försvinna från världen. Det är som att ta psykofarmaka det där också. Tror jag. Man trubbas av. Oro och tankar borta. Man jobbar bara. Är inne i och fullständigt assimilerad av “problemet”. Är lycklig. Ja det känns så. Där inne finns ingen tvekan.
Får en färgskrivare av ICA här i Los förra veckan. Full med toner och extra toner med på “köpet”. Man får tacka. Inget fel på den. Inget alls. ICA centralt godkänner inte vad som helst. Alla skall ha samma grejer inom koncernen. Tur för mig. Tack och bock.
Det sjungs fantastiskt utanför fönstret här på morgonen. Talgoxar. Blåmesar. Domherrar. Jag såg ut på trädgården igår. Under en timme var det helt snöfritt. Förstod att det skulle vara så ett tag. Snöfritt. Att det är sommar på väg. Min tid. Vår, sommar, höst. Okallt. Enklare tid. Det är knappt man kan tro det faktiskt. Snart kan man tassa ut i trädgården. Barfotatassa på mjukt saftigt gräs, med fil och en macka i händerna och sen sitta där i lugn och ro och äta min lunch ute i det fria. Göra det mitt i fågelsången. Men lite tur sjunger Pavarotti. Eller hans son. Vackert så att man hänförs. Lyfts upp. Är i himlen. Inte kan önska sig mer. Enklare liv. En paus i kampen. En månad eller två när man fritt får låtsas att man bara är en vanlig människa. Ja jävlar!
Det finns fönsterrutor som borde putsas. Man får titta åt ett annat håll eller dra igen persienner. Men snart får man nog ta tag i det där också. Fast det tar emot. Inte för att det är tråkigare att göra än annat. För det är det inte. Nej bara för att det tar tid från det som skall, och måste, göras. Tar tid från det som ett liv inte räcker till för att slutföra. Nej. Ja, och ingen har två liv. Inte en endaste en av oss. Vår tid är utmätt redan från den dag vi föds. Det finns bara ett begränsat antal dagar att verka under. Man kan fördriva dom dagarna eller leva dom så fullt ut som det bara går.
Havet drar såklart. Suger och vill ha mig. Vi är för långt ifrån varandra. Alldeles för långt ifrån varandra. Den sista April har vi funnits här i trettio år. Exakt. Då, för trettio år sedan, for vi upp med postväxeln från Täby upp till Fastighetsförmedlingens kontor i Ljusdal och fick nycklarna till det nyinköpta huset. Lycka. Vi satt på balkongen dan efter, första maj, åt frukost, höll på att frysa ihjäl. Det blev den kallaste sommaren i mannaminne det året. 1986. Snö på midsommarafton. Långt från havet. Den första tiden låg vi båda kallsvettiga långt in i natten. Det var som om det fanns någon i huset som såg på oss. Man kände den där blicken. Så starkt. Så tydligt. Vi kände den båda två. Det var svårt att sova. Svårt att sluta ögonen. Våga sluta ögonen när någon så tydligt stod och såg på oss. Någon man inte såg. Bra kände. Sen poff försvann det där. Som om vi godkändes som innehavare av huset. Därifrån var huset tryggheten själv. Trettio år sedan och långt från havet. Ibland måste man fly från det man älskar för att inte ätas upp. Skogen och bergen får verka som skydd. Man får göra korta besök hos vågorna och den saltstänkta luften. Blir förälskad igen. Hålla längtan vid liv. Till det som är så långt bort. Nu när man inser att man troligen kommer att dö här. Här bland skogarna och bergen. Inte vid havet. Som man borde.
Men veckan har börjat. Det skall arbetas. Vid elva tolv ikväll ger jag mig. Lämnar den här dagen bakom mig. Släcker ner kontoret. Då vet jag hur mycket jag han idag. Om det blev en bra eller en dålig dag. På fredag får man summera hela veckan.