Idag. Precis idag har vi då bott här i Los i trettio år. Herregud! Jag har aldrig bott längre sammanhållen tid på någon annan plats. Nej inte ens i Edsbyn där jag ändå känner att jag kanske har en eller två eller ibland till och med tre rötter nedstuckna. Det blev bara tjugotvå år där. Nästan. Men trettio här alltså.
Ändå har jag aldrig hört hemma här. Inte under något av de här trettio åren. Det påverkar en människa. Utanförskap. Ja och jag känner det där tydligt och väl när K är in och handlar på ICA och jag själv sitter utanför och ser människor komma och gå. Det är inte människor jag känner som står där och pratar med varandra på parkeringen eller går in tomhänta och ut med kassar i båda nävarna. Jo, någon kanske jag känner lite ytligt. Men väldigt ytligt. Till och med dom jag känner mest. De flesta vet jag inte namnet på eller vet ens var de bor. Jag får en klump i bröstet när jag inser det där. Egentligen är jag inte den enslingen jag blivit här. Jag har lätt för människor. Har alltid haft lätt för människor.
Fast såklart, jag har också ständigt vandrat efter egna stigar. Jag har haft det behovet. Jag har aldrig varit en som följer. Aldrig någonsin i mitt liv. Jag har hittat mina egna vägar. Snåriga, kurviga och med mycket höjdskillnad. Lättare och enklare såklart om man följer med. Är en av de där mitt i stimmet, som byter riktning när de andra fiskarna gör det. Är en i gruppen som delar gruppens åsikter och värderingar. Men jag har aldrig varit det eller den personen. Nej. Aldrig någonsin. Och det har inte funnits ett uns värde i att inte vara det. Varken det eller någon lycka.
Förbannelsernas Los ÄR mitt hem.
Kanske kommer man dö här till och med. Men jag har alltid hoppats att jag skulle hinna härifrån innan. Men nu med K på biblioteket… Det är svårare att dra, ja och det var svårt nog förut. Jag har ett öronveck. Det kan vara tecken på en kromosomförändring som ger ett medfött hjärtfel. Eller inte. Har man eller har man inte. Det enda man vet är att det visar sig till slut. Här eller någon annanstans. Men K på biblioteket så skulle livet ändå gå vidare. Just det glädjer mig.
Ja och det var ett misstag att flytta hit. Slumpen som tog oss hit. För vi letade verkligen sommarstuga på andra ställen. För ut på landet längtade vi. Stockholm var för snabbt. Jag hann inte med. Inte K heller. Men varför blev det inte ett hus ute i Vallentuna eller utanför Uppsala istället. Mycket närmare till allt. Livet skulle blivit ett helt annat. Fast jag gjort exakt samma saker. Det har funnits människor runt omkring mig där som värdesatt mina kunskaper. Som förstått vad jag sysslade med. Bara det. Att få känna att man var någon. Kunde något av värde.
Ändå är det hatkärlek jag känner för den här bygden. Nog älskar man de här bergen alltid. Eller björnen som rör sig där i skogskanten. Ynnesten att få stå där och följa den. Eller alla de andra djuren för den delen. Eller den otyglade forsens kraftfulla brus. Den som alltid kan trösta mig. ALLTID. Jo den där hatkärleken till skogarnas land innehåller en stor portion kärlek. Ja och jag vet ju att det är inte platsen man vill fly från. Det är nästan alltid från sig själv som man vill fly. Den omöjliga flykten…
Så man får hållas. Här. Så länge hjärtat tickar där inuti en.
Björktrastarna är här. Sädesärlan med. Minst två veckor tidigare än normalt. Alla har inte blivit infångade och uppätna av hungriga fransmän. Ja en mås svävar där uppe till och med. Allt det där bådar gott. Vilotid framöver. Allt är lättare under sommaren. Nej vi har inte råd att åka till Öland på semester som vi en stund trodde att vi skulle kunna göra. Vi får bli hemma en sommar till. För det här stora gula huset på kullen är ändå hemma. Ja i alla fall finns det ingen annanstans som kan kallas mer hemma. Jag har inget att klaga på.