Det skall vara gott att leva. Så länge man lever. Sägs det. Men mest jobbar de flesta. Fast inte jag då. Eller kan nu det här jag gör kallas jobb!? Troligen inte.
Rådjursbocken betar intensivt här utanför på gräsmattan. Det är brunsttid. I alla fall låter det så om man lyssnar på honom. Det skälls. Känner väl sig trygg här hos vegetarianerna. Kan tänka. Ja var jag en kåt bock skulle jag nog också välja en vegetarians gräsmatta som betesmarker. Som brunstskällmarker. Nu är jag ingen kåt bock. Inte ens nära. Men man. Även om jag är en ynklig sådan också. Känner viss förståelse och samförstånd hur som helst.
Bättre väder. I antågande. Tack för det. I natt kallt som fasiken. Vackra isplymer på bilen imorse och kallt i icke pelletsuppvärmd lägenhet och kontor. Man får hjälpa till med el. Ett tag på våren och ett tag på hösten. Det räcker. Blir billigare än pellets och man härdas lite. Tror man bor i Ryssland till och från.
CSS är inget för mig. Ändå sitter jag med just det idag. Javascript, CSS och HTML5. Det är såklart galet att jag gör de där grejerna. Men vem skall annars göra dom? Så är det för mig. Många vill ha. Få ger tillbaks. “Att göra” faller ner på mig som befinner mig längst där nere.
Det skall ändras betygssystem igen. Den enda revolution man kan göra i skolan. När det egentligen behövs verklig förändring. En revolution. Läsa,skriva, räkna. Sen är resten inte så viktigt. Man kan hämta in senare. Men man borde inte komma ut ur skolan om de tre första inte sitter som de skall. Sen måste “olika” var ledordet. Alla är olika och det är olikheterna som skall få utvecklas och växa. Inte likformigheten. Den har aldrig existerat och kommer aldrig att existera. Varje unge skall komma ut ur grundskolan och tro att allt är möjligt. Såklart. De skall veta att hela världen ligger där öppen och erövrringsbar för var och en av dem. Att man ÄR bäst i världen på något. Är skitbra. Det finns gott om tid att plocka bort bitar från den hybrisen senare i livet. Oundvikligen. Men då har man kanske hunnit komma någonstans. Blivit nått. Realiserat drömmar.
Prostatan värker. Så är det att vara ocool gubbe. Prostatan, en axel, och en möjlig njure. Det åldersonda. Änn så länge. Även om just prostatan har värkt sedan trettioårsåldern. Om än till och från. Blev gubbe redan då. Ja, antagligen tidigare. Axeln och protesen kanske man borde klaga mer på. Måste det göra så förbannat ont? Metallen där i axelleden är väl mer värd än vad jag själv är. Inte har jag något skrotvärde eller pant att lösa in på min lekamen för övrigt.. Gräv ner och glöm. Bränn upp. Hoppas den återanvänds. Axelprotesen. Smälts ned och blir titaninläggningar i någons mun. Eller en del av en fälg p en häftig sportbil. Då hänger man liksom med lite till och har inte levt förgäves.
Jävla skit!
Skulle man kunna skriva. Men skriver såklart inte det. Folk kan ta anstöt. Det är så känsligt.
Men jag skall väl återvända till den värld som befolkas av skrået webprogrammerare. Otäck värld. Det är liksom ingen ordning på någonting. Man blir kräksjuk till och från. Men mest handlar det nog om att jag inte vill finnas där i det där. Jag har nog med mitt. Tiden räcker inte till för det heller. För mitt eget alltså. Det är en kamp “att bara sitta hemma”. Trott den som vill. Men det känns så. Säkert är det bara inbillning.
Egentligen vill jag skriva den där boken. Ge ett år till det. Ja verkligen göra det.Ligga i som det kräver. Gör “klart”. Bara för sakens skull. Men det går liksom inte komma längre än dit. Till tanken. Man inser att livet inte räcker till för det också. Det är bara så. Allt kan man inte göra. Man må välja. Egentligen är det inte alls svårt. Inte alls. Faktiskt.
Men måndag. En måndag i livet. Vi avslutar den här. Lägger en i arkivet. Tittar inte tillbaks.