Sådär. Första riktiga dan ute. Arton grader. Kan man klaga? Icke! Men vi bär sten. Bygger upp mur som har rasat. Blir mör. Men får kaffe och bulle i utburen trädgårdsmöbel. Livet är gott. Inget av det jag gör där inne på kontoret är värt något endaste dugg i jämförelse med det här. Det är goliv. Riktigt liv. Batteriladdarliv.
Ett plan far här över idag också. Men bra ett. Vad jag såg. SAS på väg mot Chicago. Tänka sig egentligen. Om man kunde hängt med. Eller dom de där som sitter där tiotusen meter upp sett oss. Eller huset. Som en prick. Då fanns vi. Fast vi bor här. Följde med lite till Chicago. Fick se världen. Världen så nära men ändå så långt borta. När man inte kan flyga. Med lätthet. Som de som kan det.
Nu såg dom väl bara skog såklart. Skog och skog och skog för att de inte ville se annat. Man se vad man vill se. Må jetmotorerna bära dem alla tryggt fram till destinationen Chicago.
Ont i axeln. Men det är ju inget nytt. Inget att bry sig om. Men man kunde göra det. Hänga upp hela sitt liv på det onda.
Om alla i Los planterade körsbärsträd varje vår i tio års tid så skulle byn få heta körsbärsbyn efter några år. När de blommade om våren och allt var fullständigt magiskt under en vecka och i juli när bären kom i oändligt överflöd. Jo dom skulle komma då. De som ville förundras. Turisterna. Men man behöver samarbeta för sådant. Såklart. Så lägg ner.
Livet blir knappast bättre än såhär alltså. Den enkla är nästan alltid det bästa. Jodå. Man kan lätta lura sig att det är det storslagna och det märkvärdiga. Men tänker man efter det minsta lilla lite så inser man snart att allt det där är något man gör mer för andra än för sig själv. En dag i gräset, bara studerandes molnen, kan vara den bästa stunden man har under ett helt liv. Nej, det handlar inte om ett liv utan kvaliteter för den skull. Livet är just sådär. Det stora finns i det lilla. Om man vill se, ta in, njuta av det.
Ja man kan gnälla också såklart. Man väljer själv.
Flädern kommer. Högt upp. Den som frusit under trettio års försök att få den att klara sig. Frusit men ända börjat om. Inte gett sig. Inte vi heller. Nu en och en halv meter. Man kan lära sig av det. En viktig läxa. Eller gnälla då alltså.
Kaprifolen en bra bit upp på väggen också. Samma sak där. Hur många år har den börjar om från början egentligen. Inte i år. Full fart. Ja jävlar. Tack och tack och tack.
Snart humlen också. Längtar. Vintern bröt av pinnen. Den som är på väg mot himlen varje år. Jag får skarva. Så att den kommer så långt som pinnar förmår att hjälpa. Just det vill jag se. När knoppen (löparen) tittar sig omkring där längst där uppe, lite besviket, för att pinnen har tagit slut. Humlen som vill växa längre, högre, meter för meter, komma närmar gud och den himmel den tror på. Den skall bli lång i år, pinnen. Den längsta någonsin. Omöjlig att hinna växa ur. Jag har lovat den älskade humlen att så skall det bli.
D vitamin. Genom hud, skapad av solstrålar från brinnande helvete åtta minuter bort. Den lyfter. Färgar huden. Ger lust till liv och längtan efter vågor och fler sådana här sköna dagar. Jodå två myggor. Men K anfaller de. Inte mig Alltid K först. Hennes blod smakar mer. Som champagne om man är en mygga,. Tydligen. Kanske är det kvinnorna som söker kvinnor. Mygghonorna och människohonorna. Lika samma.
Letar nog en film ikväll. Äter lite godis. Somnar kanske, Vore väl det riktiga efter en sådan här dag. Men Indiskt först. Mat. Den man måste ta in. Världen är så mycket mindre där idag. Man färdas runt i den i kulinarisk mening på lätta vingar till världens alla hörn från dag till dag. Som om det inte bar det minsta konstigt. Men att vi känner varandras mat gör att vi känner varandra lite mer. Människor som känner varandra, tror jag, bryr sig lite mer om varandra.
Men det är såklart vad jag tror och tycker. Vem bryr sig väl om det? Ja bryr jag mig ens det minsta om utifall någon bryr sig? Ja kanske. Eller kanske inte. Vem vet egentligen svaret på det?