Jag står där utanför en terminalbyggnad på John F Kennedy flygplatsen och ser in över New York. Det känns så långt borta. Men alldeles nyss flög vi över. Åtta plan på rad före oss. Ned mot landning. Fler efter. Antagligen. Turbulent. Jetmotorturbulent. Jag röker. Ser de gula taxibilarna pila förbi. Jag känner igen allt. Som om man var hemma. Nu, här. idag, när jag av en slump får upp en karta över NYC, ser jag att JFK ligger närmare staden än vad jag trott. Ett stenkast från allt det där som man känner igen så väl.
Jag väntar bara på ett anslutningsplan. Mot Phoenix (om jag nu minns rätt, kansek var det Philadelphia), sen Las Vegas. Mässa. Jobb. Men står här då det är försenat. Två timmar blir till sex timmar. Kanske hinner man ta sig in en sväng?… Men vågar såklart inte. Stannar här och röker cigg efter cigg och väntar.
Det är det närmaste jag någonsin kommer New York. Men vad gör det. Alla filmerna har gjort att man lärt sig namnet på varenda gata och varenda plats värd att veta något om. Tror man. Det är såklart inte så på riktigt. Och nu när jag sitter här i Los, vad är det nu, 26 år senare? Så känner jag att jag skulle vilja dit. Finns Broadway, Tjuren vid Wall Street. Nöjesfältet där ute vi havet. Lyxlägenheter vid central park. Ja och allt det andra. Eller är det bara vilda västern kulisser allt det där. Filmindustrihittepå. Ungefär som Harry Potter och hans värld. Vad vet man? Ja om man bara sett allt på film och från ett flygplan tusen meter upp ja och från den där terminalbyggnaden då. Det kan vara illusioner. De sm säger att de vandrat på de där gatorna kan man ju inte lita på. Folk pratar så mycket skit. Tror på tomtar och troll. Man måste se och vandra själv. För att tro. För att förstå. Kanske en dag.
Ja planet blir redo till slut. Det skall resas vidare. I Phoenix (om jag nu minns rätt) går vi in för landning. Jag slötittar ut genom fönstret. Landningsbanan närmar sig. Tjugo meter blir tio meter och man väntar på den där dunsen. Men istället vrålar alla motorer igång igen. Nosen rakt upp i luften. Som en raket. Jag hinner se planet som står där på landningsbanan, det som inte borde vara där, innan vi far upp mot himlen igen för att göra ett nytt landningsförsök utan att det finns andra plan på banan.
Till slut kommer vi fram till målet Las Vegas. Som naturligtvis måste upplevas för att man skall tro på det. Nej förresten man tror ändå inte på att det finns på riktigt. Några dagar där. Affärer. Sen San Francisco. Kärlek. Omöjligt att inte bli kär i den staden. Ja det måste det vara. Den är dessutom verklig. Går att ta på. Lukta på. smaka på. Stilla havet. Golden Gate. Granplanteringar. Vinodlingar. Alcatraz och Oj oj oj…
Har jag tur får jag se New York innan jag dör. På riktigt. Har jag otur får jag inte det. Ja jag har ju sett det. På riktigt. Faktiskt. Men nog skulle man vilja vandra på gatorna där på samma sätt som man gjort i andra städer och där men på allvar kunna säga att man varit där. Köpa en gammal bil där och korsa Amerika vore såklart drömmen. Japp. Men inte ens jag har hopp nog kvar att något sådant någonsin skall bli verklighet. Och jag kan överleva det. Tror jag. Ja det gör jag nu troligen inte. Men måste.