Planet som passerar över oss idag är en SAS kärra från ARN på väg till LAX. Destination nära San Francisco alltså men inte tillräckligt nära för att jag skall sträcka ut min tumme och försöka få lift. Men vi har blivit flygkorridor. Tydligen. Det måste vara så. Vi måste alltså samla oss och bygga något häftigt här nere som syns från de där uppe. Så att de som sitter där uppe tittar ner och säger, nej skriker, jublar, “WOW vad är det där”, plockar fram sina kameror och instagrammar och facebookar och twittrar sig rent blåa och skära där uppe. Ett robotbatteri kanske. Med robotar som är vänliga. Flyger upp dit upp med fräs och rök och eld och en himla fart och hänger med en stund där utanför planets fönster och informerar lite lågmält och snällt om vad som flygs över för tillfället. Där nere. Om man nu behagar titta och bry sig. “Los”. Där Nickel hittades och hamnade i periodiska systemet. Välkommen till vår ICA affär och vår gruva och Lotta Boden, hela Sveriges prisade syltburk.
Ja Los Angeles förresten, LAX. Åsså flyger man över Los. Lite hemma redan för dem som är på väg hem kan man tycka. Att det här är Los Hellsingland och inte Los Angeles gör ju bara saken tuffare. Kyrksamma Amerikaner kan chockas. Skulle skicka missionärer hit. Matbidrag och riskkapitalister. Den nya tiden korsfarare. Vi skulle, ja Lotta skulle, göra sylt av dem allesammans. Amerikasylt. Kannibalsylt. Sötsliskig och bräkande men gudfruktig, i alla fall på söndagar, och med hår på bröstet. Sälja till Skåne och Danmark med god förtjänst.
Äh lämnar det där. Nya plan imorgon. Gissar jag. Nya destinationer.
Själv kodar jag. Eller hittar buggar. Hur många buggar finns det i världen? Kan man fråga sig. Jag har i alla fall hittat några idag. En bra dag. Jobbmässigt. Men för mycket att göra. Ville sova istället. Som Törnrosa och sen kommer någon och väcker mig när alla buggar är borta med vinden. När det är “klart”. Och där, efter jag har fått frukost, har man sovit i hundra år är man värd det, så kommer en hen och säger “TACK”. Sådär med eftertryck. “Tack”. Och jag svarar. “Det var så lite så”. Och det är ju sant eftersom jag jobbade sexton år och sen sovit hundra så man kan inte inbilla sig att man gjort en alltför häftig insats. Ja och sen är det som det är. Hen som sa “tack” sätter sig. Ja och jag sitter där och det känns bra. Jättebra. Sen kan man fortsätta att jobba. Allt är som vanligt och någon tacksam användare ser man inte längre röken av. Men glad att ha hittat en. I alla fall.
Kallare. Där ute. Tolv nu. Kryper nedåt. Gör inget. Det har varit ljuvligt att få smaka på värmen. Nu avslutar vi det här. Ord som ingen läser. Åtminstone borde jag få pris för att jag är den som producerar mest oanvändbart material i hela världen. Världsmästaren i meningslöst “arbete”. Finns det ett sådan pris? Antagligen inte. I alla fall hoppas jag inte på att vinna det heller. Jag går upp och äter pannkakor istället. Just det kan i alla fall inte gå fel. Tror jag. Och upp ett kilo går man väl. Det är ju alltid så lätt. Numera dessutom vetenskapligt bevisat. Upp som en plätt och ner som en pannkaka. Eller hur det nu var.