Klockan är strax efter sju. Lillkatten och jag på kontoret. Hon PÅ sitt skrivbord, jag vid mitt. Ett gammalt gult (nåja) skolhus på en kulle i Los håller sakta på att vakna. Det är något annat med alla dessa mornar under den ljusa varma tiden än under vintern. Nått gott. Innan alla ljud i världen sätter igång. Man får passa på att njuta av att finnas och av att ha fått en morgon till.
Sol såklart. En ständig följeslagare nu ett tag. Denna underbara rullande explosion åtta minuter bort. Ett bevis på att det djävligaste djävliga med rätt perspektiv kan bli det skönaste skönaste. Allt handlar om perspektiv och hur man vill se på det. Flytta alla soldyrkande tanter till Mexikos öknar och det blir annat ljud i skällan.
Explosion förresten. Poff. Det är ju så vi är vana dem. Korta. Snabba, intensiva. Men så solen då. Årmiljarder. Men ändå en poff i universell tid. Perspektiv. Ja och själva poffen då för att nå jämvikten. Så enkelt. Så självklart. Utgå från jämvikten. Det finns inte så många sanningar som är så tydliga som så. Gud rent utav.
Min arbetsdag brukar sträcka sig ungefär härifrån och fram till halvsju eller nitton någonstans. Då mat och sen debriefing av dan följt av Rapport. Ja en halvtimme eller en kvarts lunch där mitt på dan någonstans blir det ju också. För magens skull. Efter rapport skall jag ner på kontoret igen. Köra de där värdefulla fyra sista timmarna av ett dygn. Är jag inne i “flowet” är det där inga problem. Man reser sig upp, säger hej till K, och så går man ner. Men så är det såklart inte alltid. Som i går kväll. Man vill helst sova. Ligga där i soffan och bara ta det lugnt. Vara som en vanlig och normal människa. En sådan som man borde vara. Lycklig framför tv och facebook. INte jag då. För nästan alltid klarar jag det där. Att verkligen resa mig upp och vandra ner och sätta igång igen. Men det krävs ändå något. Jag är också trött efter en dags jobb. Jodå jag vet att jag “bara sitter hemma”. Men oftast har jag ändå gjort samma sak som de flesta andra under dagen. De dom kallar “jobbat hårt” och jag då alltså kallar “bara sitta hemma”. De flesta av de andra får ju lön för sin dag. Beröm till och med, i alla fall ibland. Jag däremot går ner och gör något som det inte finns den ringaste minsta lilla nytta med, som kostar pengar och som aldrig kommer att ge mig något minsta lilla alls. Jo sjukdom är väl det enda man kan beskriva det som. Kan det vara annat. Ja som de flesta andra jobb det också då såklart. Men jag gör i alla fall något. Jag skickar utåt istället för att bara ta emot. Där finns det i alla fall en skillnad. Ja och tror man nu på jämvikt så kommer allt man skickar ut tillbaks. Någon dag. Någon gång. Men jag tänker inte på något av det där när jag reser mig ur soffan, säger hej till K och går ner. Jag bara går.
Lillkatten har somnat på en hög komponenter här på skrivbordet bredvid mig. Just dit där en varm och skön solstrimma når. Hon andas lugnt men ljudligt. Det lugnar mig. Denna älskliga spräckliga kattflicka. Ibland den enda som tycker om mig kan det tyckas. Jag tackar han/hon/det/gud för att våra vägar korsats och för att det finns i alla fall en som gör det.
