MrAuto utropar “Åke, det är din lyckodag!” Ja själv känner jag inte riktigt så denna måndagsmorgon. Jag känner att jag nått vägs ände. Att man inte orkar mer. Det är inte konstigt. De som kännet mitt liv vet det. Jag har kämpat. Ingen kan säga annat. Jo de kan flera säkert säga. Annat. Andras skor ser alltid lättvandrade ut. Men inte många skulle velat byta liv. Det är jag säker på.
Den kommer över en den där känslan ibland. Just nu stark. Tänk att bara ge upp och sätta sig och beskåda världen. Ja eller leta ludd i naveln. Inga mail att svara på. Inga fåfänga visioner att försöka realisera i svett och kamp och oändlig nedlagd tid. Bara vakna, leva, kolla facebook, läsa tidningen, låta dagen gå, kolla facebook, äta, låta mer av dagen gå, äta, se på tv, kolla facebook, sova för att orka med nästa dag.
Fast det är inte jag det där såklart. Finns det inget att jobba för så finns inte jag. Ja och finnas vill man ju trots allt. Man skall vara glad för det. Att man vill finnas alltså.
Fast det är så det känns den här måndagen. Hopplöst. Meninglöst. Det brukar vara min bästa dag, en hel vecka i tid framför sig, tid när man kan realisera saker. Men inte idag alltså. Det känns som det inte nyttjar något till. Att jag inte kommer någonstans. Står still.
Så “ryck upp dig” får man säga till sig själv. Ta tag i allt det där och kör på. Ja som man gjort så många gånger förrut. Eller hämta sig några dagar. Ta långa promenader. Fundera.
Farsan la ner i den här åldern. Tog det lugnt. Först halvtid sen pension. Ingen endaste liten kotte kunde någonsin tro det. Arbetsnarkomanen. Fram tills dess. Men det gjorde han. Njöt av det nya livet. Fick tio år. Goda år till största delen tror jag.
Så varför skulle inte jag kunna?
Vill jag ens?
Kanske?
Man får fundera på det…
Hur som helst så måste man jobba också motiga dagar. I alla fall i min värld. Vissa saker måste man bara göra. Överleva bara genom att kämpa på. “Min lyckodag”? Ja vändningar i livet kan ta en in på nya spår som är bra och spännande. Ofta kommer de där vändningarna till just sådana här dagar. När det är motigt och man inte tycker att vägen frammåt känns framkomlig.
Usch vad deppigt inläggedet här blev. Ett sådant där förbjudet inlägg. Ett som inte borde fått skrivas. Är man inte på topp och på g så får man låtsas. Ja inte jag då. Inte idag i alla fall. Idag är det motigt och läge för att ge upp. Som sagt. Eller skrivet. Tar tag i lite papper och funderar på det där “att ge upp”. Hur man skall ha det med det egentligen. Det tål att funderas på. En enkel utväg. För enkel? Eller rätt?