Lunch, kaffe, och redan lite bättre. Mina “depression” är inte så långa. Det måste man ge dem. Ja reser mig. Hittills varje gång. Till slut. Slå bara.
Kaffe är gott. Så är det ju bara. Det piggar upp och stärker. I alla fall den första koppen. Den andra koppen sänker i alla fall mig. Numera. Jag bör inte dricka den men dricker den i alla fall eftersom den liksom kommer på köpet därför att den ärvda bryggaren nu har det där med två koppar som “minsta bryggbara mängd”. Men jag borde inte. Istället hälla ut det där sista i numera fungerande avlopp. Propplösa. Nöja mig med en enda supergod-efter-maten-kopp. Den man längtar till.
Kallväder idag. Våren kom av sig. Som den alltid gör. Jämvikt kallas det. Lite kallt och lite varmt. Precis som det skall vara. Jag huttrar lite här inne. Det skall erkännas. Men jag tror jag överlever. Tiden får utvisa.
Min häsloapp säger att jag skall röra på mig mer.
bzzz, bzzzz, ding, ding, ding
“RÖR DIG MER”
“Det finns en veckosammanställninge”
Skitgrejer. Eller snarare. Jag vet! Så “håll käften” appjävel!
Hämta posten är en annan uppgift. Snart. Daglig. Den kommer senare och senare. Nu tre. Inte behövs det några nya regler om tvådagars utdelning. Väntar vi några år är vi redan där. Men den fungerar förbannat bra postutdelningen. Hur sällan försvinner ett brev. Jag har skickat många i mitt liv. Väldigt få kan jag konstatera. Nästan allt kommer fram. På något sätt. En gång skickade jag ett brev till Edsbyn. Skrev “Sveriges Jerusalem” under “Edsbyn”. Jodå det gick till Jerusalem såklart. Men nådde rätt destination efter en månad. Dom kan dom där snubbarna.
Träffade brorsan i lördags. Det var väl en bra bit över ett år sedan sist. Närmare varandra än så är vi inte. Han ha skilt sig och bytt bil sedan sist. Ingen förrändring hos någotdera för mig. Oklart vilket som är sämst respektive bäst. Men mådde bra där på sitt berg gjorde han. Vi skildes åt lovandes varandra att hålla bättre kontakt i framtiden. Som förra gången vi träffades. Ungefär. Vi får se.
Tänk att inte ha ett företag. Inga papper. Bara lugn. Tänkte på det i morse. Det har aldrig varit så ju. Inte sedan jag gick i åttan egentligen. Även om det kanske inte var så formellt då. Men i alla fall. Nog skulle det vara tomt också. Men skönt. Kanske tål det att tänka på ändå. Leva för stunden. Utan.
Men posten som sagt. Mest skit nu för tiden. Sällan något av värde. Det kunde sitta en papperstugg där istället. Men gör inte det. Det får tuggas här istället. Eller där pappersinsamlingen häller ut containrarna. Eller eldar upp. Vad vet man. Det är som det är.