Sluggo med ciggen i munnen nummer två från vänster. Jag längst till vänster. Jompa i mitten (såklart). Tommy Lindberg till höger om honom och Ester längts till höger. Bandet hette King Sonic och det är något speciellt med ödehus och rockband.
Sluggo med ryggen till, Jag fixar mick.
Sol. Mulet säger väderprognosen. Kanske är dom bättre, meteorologerna, på att förutsäga väder 100 år framåt i tiden. Fysikerlinjekompisarna. Dom som smet iväg till sitt redan efter två år. Svikare. Halvfysiker.
En god vän från förr, Sluggo, fyller sextio idag. Hela Norge sjunger och firar honom. Det går inte av för hackor det firandet. Men sjuttonde maj. Eller hur säger Norrmännen nu. “Suttonde Maj”. Men han är den förste, vad jag vet, i kompisgänget som hängde där på Södran i Edsbyn under sjuttiotalet och som passerar det där ålderdomliga strecket. Det overkliga. Jo follan gjorde det för några år sedan. Men han stod lite av sidan av allt det där kompisskapet fast han var vår trummis hela vägen in i evigheten.
Sluggo bodde nere i myran, mot Ämnebo, på andra sidan järnvägen. Vi var klasskompisar ända upp till åttan eller nått. Umgicks en del redan då. Men det var sen. På Södran, ungdomsgården vi byggde och krävde att få av de styrande själva, som vi umgicks på riktigt. Det skulle startas band. Det behövs medlemmar för det. Så Sluggo som befunnit sig i periferin lärs upp i att spela gitarr. Kompgitarist. Det han förblir. Jag höll det där pekfingret mot gitarrhalsen tills det blev blodigt när han skulle lära sig att ta berreackord. Men han lärde sig. Blev duktig, jävligt duktig. Mästare. Men dansmusiker. Avfälling.
Men en god vän. Vi som spelade riktig musik, egen musik, och dansmusikerna, de som fick betalt för att spela vad som helst, umgicks. Var vänner. Vänner på ett alldeles speciellt sätt. Jompa, Slugga och så jag. Jompa borta nu. Sluggo sextio idag.
När jag stack 1978 för att plugga förvånade det nog många. Vi jobbade alla på industrierna i Edsbyn för att kunna försörja oss, ja och därmed kunna spela. Jag sålde min vita Amazon, den jag köpte av Sluggo några år tidigare, Ja, farsan köpte den, sålde den sen, efter att jag drog iväg. Vi höll på att upplösas då. Kompisgänget. Det tighta. Nya generationer på ingående. Expanderade som en explosion i olika riktningar gjorde vi. Det var ett skifte i tiden. Jag tror inte jag sa hej till så många. Bara drog. Mot mitt. Lämnade dom andra kvar på fabrikerna och reste iväg mot okänt bara därför att jag var tvungen. För att tiden krävde det. Mitt liv fanns inte där och jag skulle inte bli rockstjärna.
Hörde många år senare, när jag nästan glömt att Edsbyn fanns, när jag var klar i Uppsala, att Sluggo blivit sjuksköterska. Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Han VAR galen, då, gissar att han inte kan vara lika galen som distriktssköterska, det han är idag. Eller kan man vara det? Kanske. Eller skärper man sig? Blir mindre galen? Men jag träffar honom en gång i en kö på Willys i Gävle. Han känner igen mig men jag känner inte igen honom. Vi pratar tio minuter och det känns som om vi pratade senast igår. Han har köpt en gitarr igen. Gjort slag i saken efter många år. Ja och så fyller han alltså sextio år idag. Hur det gått till kan jag inte fatta. Vi var ju så unga alldeles nyss. Hade så kul. Var så galna. Testade allt.
Han bor själv. Det blev så för så många i Södrangänget har jag sett nu efteråt. När jag använder den nya tekniken för att spionera. Ovanligt många är ensamboende. Underligt egentligen. Bra män och kvinnor borde de ha blivit eftersom de var bra människor redan då. Men kanske har det valt själva helt enkelt. INte tvingats in i ensamboende som så många andra. Starka individer var vi definitivt var och en av oss. Kanske kräver det ett solitärt liv också, eller i alla fall att människor som orkar leva med sådana som oss som kommer nära. Har den turen.
Så grattis Sluggo, eller Kjell Toresson som du heter på riktigt där nere i Gävle. Jag antar att man inte kallar dig Sluggo på distriktssköterskemottagningen längre. Ha en förbannat fin födelsedag.
Kan inte riktigt släppa det där temat. Södran och Edsbyn. 1972-1978. Så kort tid det är nu när man ser tillbaks. Jag gjorde ju lumpen under ett år också. Ändå känns som om det var en av de längsta delarna av mitt liv. En av dom viktigaste perioderna definitivt. Men där finns det såklart många. Men en stor skillnad fanns det med dom där åren. Man ingick i ett sammanhang. Jag gick in i den där gamla kåken som vi kallade Södran och var en självklar del av dem som fanns där. Ingen tvekan om det. Visst när dom andra stack iväg och spelade hocky bocky (grabbarna spelade, tjejerna hejade på) och sånt där så satt jag där och spelade. Ja jag levde i de där replokalerna. Och dom lät mig sitta och spela vidare. Låste och drog iväg. “Det är bara Åke” när någon skulle låsa och dom gav sig iväg. Fick väl komma tillbaks och låsa på riktigt sen sen. Den där Åke satt där då också. Helt säkert. Ja och visst satt jag där och klinkade för mig själv. Fast det var ju hårdrock såklart. Vrååålade gitarr. Men inte utanför gemenskapen ändå. Innanför och med. En rocksnubbe. Respekterad. En självklar del av gänget. Jag har aldrig varit det någon annanstans varken före eller efter det. INte på det sättet. Inte känt det så i alla all. Hört till på det där naturligt självklara sättet. Är så tacksam för att jag fick uppleva det. För det är egentligen inte jag att vara en sådan person. Också jag är ensamvargen.
Men lycklig var man väl inte då? Det skall man inte lura sig själv när man tittar tillbaks genom av decennier grumlade glasögon. Men speciellt var det. En tid av utropstecken. Skulle jag göra ett enda återbesök i mitt liv så är det dit, till de lokalerna, en vanlig tisdagskväll efter jobbet skulle ja bege mig dit. Då skulle jag parkera den vita Amazonen med fartränderna på grusplanen utanför efter att ha vänt den inne på skolplan. Sen gått in, tjenat på folket som var där. De flesta kände man. Sen köpt en dricka i köket. Självkostnadspris. Nån krona. Gått upp till repan, slagit på förstärkaren, låtit rören värmas upp, och spelat en stund. Tills öronen “tjulat”. Om någon annan av de andra spelande var där kanske en timmes jammande på det. Om inte kanske en ny låt. Sen iväg till Huberts och inköp av en specialare. Korv och bröd och mos med hackad gurka. Samma nästan varje kväll. Korven ofta inhandlad av yngre förmågor som hängde i replokalerna. Men inte den här tisdagen.Idag går jag själv. Den korta vägen över grusplanen. Ja och där nere satt dom ju såklart. Sluggo, Jompa, Klicken, Ester, Ulla, Monica… Det fanns så mycket att prata om. Ja fast man redan pratat på fabriken och i skolan. Ja Monty Pythons på TV såklart. Eller “Tårtan”. Alla tittade. Grät av skratt. Sen vid elva hemåt. Som alla andra. Man träffades ju nästa dag igen. Ungefär samma ritual. Samma människor. Ja det är det enda nedslaget jag skulle göra. Men bara en enda kväll. Det skulle räcka gott och väl.