Så är dom då här. Svalorna. Bara ordet, “svala”, UNDERBART! En hel sommar ryms i bara det ordet.
De kom hit senare än vanligt i år. De brukar dyka upp en vecka tidigare. Men de följer vädret. Vet så väl att nu blir det finväder framöver. Tillräckligt fint för att föda upp en ny kull. Eller två. Så här är de.
De sitter där på taknocken. På rad. Fyra stycken. Tills en ger sig av och svirrande utför sin luftakrobatik ovanför mitt huvud. Hälsar som svalor gör. Djupa dykningar och hisnande stigningar. Luftens mästare. Man hänförs. Det värmer i bröstet. Jag känner tacksamhet. Någon på den Afrikanska kontinenten kände kanske samma tacksamhet på en annan plats långt söderut i september eller oktober förra året. De här fåglarna binder oss samman. Gör oss till ett. Inte betyder gränser ett endaste dugg i det. Det här är större än gränser. Mer uråldrigt.
Men min dag är gjord. Att få ynnesten att få hälsa Afrikafararna välkomna ännu ett år är en seger för en gammal ocool gubbe. K borde fått det där välkomnandet som presenten. Det är ändå mors dag. Men nu, orättvist, blir det jag. Nej, jag tänker inte skämmas för det. Vi delar. Sen. Till kaffet.
R. laddar en kasse bröd och godis i brevlådan. En utan-lön-familj får en lyxig frukost tack vare en vän. Det är något nytt för mig det där med hjälpande händer runt omkring mig. Ett under det också. Tacksamhet såklart.
Jag tar hand om lite ved. Enkelt om man har grejer. Elmotorsåg från Jula för +300 spänn gör det till en reparationslek istället. “Vem kan reparera verktygen störts procentuell tid utan att bli förbannad och kasta bort skiten?”-leken. Men jag tar mig igenom. Det tar fyra ggr så lång tid som det borde. Det är så om man bara köper skit. Ja och lite förbannad blir jag. Men inte tillräckligt för att stoppa grejerna i soptunnan. Nästa gång kanske.
Det blir en helg med mycket vila. Soffan och en bok större delen av lördagen. Har inte så bråttom ut idag heller. Ibland behövs det där. Slöliv. Goliv. Allt utan det minsta uns av dåligt samvete. Bara för att man skall orka ta sig igenom den kommande veckan. Som en skruvdragare. Skall den kunna jobba måste den sitta i laddaren ett tag först. Gäller elektronikgubbar och programmerare också.
Återvänder till fejjan. Hade tänkt vänta med det men på något konstigt sätt aktiveras mitt konto. Helt utan min vetskap. Man kan lika gärna krypa till korset. Det finns vänner där. De flesta från förr. Det är ju roligt. En del från nutid också. Lika kul. Men också snuttefieringen. Jag och hela mitt liv passar inte in i den där snuttefierade världen. Jag behöver stycken när andra nöjer sig med meningar. Min hjärna fråga nämligen alltid “varfördå?”. 1+1=2. Ja sen kommer det där “Varfördå?”. Det finns säkert någon bokstavskombination att etikettera det där med. Såklart.
Så du blir det kattungar och roliga filmsnuttar “en mass” igen. Det är som det är. Man känner sig också som varande del i ett socialt sammanhang. Lite i alla fall. Det är bra. Det behöver en sådan som jag som oftast känner mig bortkopplad.
Ser Attenborough, Barriärrevet. Det är mäktigt. Varför lärde jag mig inte att dyka, Vattnet är och har alltid varit mitt element. Född skorpion. Så det borde väl inte vara så. Men saker är sällan som de borde. Men det finns väl inget som hindrar att man lär sig dyka nu. Inte annat i alla fall än att man inte unnar andra att få beskåda den nuvarande kroppen i grodmansdräkt. Jag menar hur roligt skall man tillåta andra att få ha det?
Men den där världen känns som min. Det går liksom inte undvika att bli solitär där. Hursomhelst. Det berättas om sköldpaddor som färdas 600 mil för att lägga sin ägg på en alldeles speciell ö. Va liksom!? Precis som våra ålar som färdas hela vägen till Sargassohavet för att leka. WOW! Från en Svensk inlandsbäck!? Man gapar. Ja och så de här sköldpaddorna. Sen kläcks de i tusentals en natt. En kamp att ta sig till havet, en kamp att överleva där också, bortförd till djupt vatten av starka strömmar. Men liv är inte värdefullt. Det finns så många liv. Tänk på all plankton i havet. Liv. Individer. De dör i miljarder varje timme. Blir mat. Liv släcks. Ändå inbillar man sig att ens eget liv och de liv som ens närmaste har är så värdefulla. Men vi är såklart bara plankton vi människor också. Individer. Men vi finns och vi dör och det viktigaste av allt är helheten. Att själva livet fortlever. Individerna har ingen egentlig betydelse i allt det där. Så tycks världen vara ordnad. I alla fall sedd med en ocool gubbes ögon.
Söndagskväll innebär att jobbveckan börjar här. Det första skiftet. Det jag kallar arbete, det andra kallar “sitta hemma”. Man tänker olika. Rätt och orätt beroende på sitt perspektiv och viljan att välvilligt betrakta en annan människa eller illvilligt betrakta densamme. Det blir väl någon slags jämvikt av det där också till slut kan man tänka. Och i universell mening spelar det ingen som helst roll alls. Inte idag, inte imorgon.
Man får “jobba” på.