Jag vaknar till en lätt, ljum, skön vind som drar genom gardinerna och ute ljuder den ljuvligaste koltrastsång från björken precis utanför fönstret. Pavarottis son sjunger in den nya dagen bara för mig och vännerna här på kullen. Var jag religiös skulle jag hänfört ropa “Halleluja” där i sängen under täcket. Men avfälling som jag är gör jag inte det. Ligger bara kvar där en stund och lyssnar hänfört till det vackraste som finns.
Det är första natten under årets cykel sovandes med öppet fönster. Aldrig sover jag så bra som då. Aldrig vaknar jag så utvilad. Alltid vaknar jag före klockan när en soluppvärmd vind börjar leka med gardinen där i fönstret. Nästan alltid vaknar jag till sången som Pavarottis son bjuder på. Det är underbart och jag förvandlas från den fattige till den rike, för vem kan äga mer än jag gör just här i ögonblicket?
Glad för att vara en av de levande, för att ha fått en dag till, kliver jag upp, ordnar morgonbestyren, går ner, barfota, till kontoret. Öppnar alla fönster. Släpper in hela kullens fågelsång. Nöjd sätter jag mig vid skrivbordet. En ny dag. Strumporna kommer inte att komma på fötterna igen förrän någon gång bortåt september. Det här kommer att vara min procedur i veckor framåt. Och jag, en enkel gammal o-cool gubbe på en kulle mitt ute i ingenstans, kan såklart inte önska mig mer. Tacksamhet är det jag känner.