Albert Einsteins skrivbord bara timmar efter hans död. Intressant för många såklart, han var ändå sinnebilden för professorn och geniet. Men när jag sitter här vid mitt eget skrivbord, som ser ganska likt ut som Einstein lämnade för övrigt, så inser jag att någon en dag kommer att titta på mitt skrivbord också, och antagligen sucka över röran, när jag är borta. Sannolikt inte en fotograf från en känd bildtidning, som i Einsteins fall, men en anhörig. Det man sist höll på med ligger där fryst i tiden för att aldrig bli genomarbetat och kallat “klart”.
Vad jag minns var min fars skrivbord tomt den där vackra aprildagen när han gick bort. Han var ingen skrivbordsmänniska. Det fanns en verkstad där pågående och framtida projekt avstannade den dan istället. Svarvade skålar. Svetsade detaljer. En glapp skiftnyckel som nästan fortfarande hade värmen kvar efter hans stora varma hand när jag samma eftermiddag lyfte den, tog den i min, och hängde upp den på den gröna verktygstavlan.
Vi har liksom alla våra altare. Nog är mitt det här skrivbordet som jag suttit och sitter vid så många timmar. Alla pärmar, böcker och anteckningsblock. Datorerna såklart. Högarna med utskrifter på tekniska detaljer. Lödkolven. Gammalt skit kommer de efterkommande tycka. Oläsliga anteckningar. Omöjliga att förstå. Skräp. För det är det. Här finns inga moderna datorer, skärmar eller andra prylar. Skomakarens barn. En container. Vräka ner alltihop. Det enda som hjälper. Det är antagligen så det blir.
Farsans grejer delade min bror och jag. Ingen av oss verkstadsmänniskor. Hur skulle vi till fullo kunna uppskatta det som fanns efter honom? Mitt eftermäle är alltså mest anteckningar, idéer och ofärdiga projekt. I alla fall just där är vi lika Albert och jag. Ja alla andra med. Man kan liksom inte lämna livet utan ofärdiga projekt om man levat. För gör man det, ja, då var man redan död.
Liksom.