Jag tittar på studentutspringet från Voxnadalens gymnasium på Helahälsingland. Känner att jag hör till där fast jag inte gjort det på så många år. Kanske aldrig. Jag har aldrig haft en relation till det gymnasiet. Men ån där utanför gymnasiet – jag växte upp på andra sidan – har karvat sig fast i min min själ, gjort djupa fåror, fåror som blev kvar ett liv. Som gör att det där är “hemma”. Så jag tittar som om det var “de mina” som springer ut där.
Har man varit lärare på gymnasiet så är det där med studentfestligheter något alldeles särskilt. Slutet men framförallt början på något nytt. Har man egentligen fler fria vägar att välja på än just där i den stunden? Det mesta ligger framför en. Vägval som skrämmer, jag vet ju att det är så, men som fågelungar kastar man sig ändå ut ur boet för att leva det liv man fick. Det går ju inte på något annat sätt. Ut i världen och lev den. Det går bra för de flesta. Hur bra som helst.
Som lärare är det såklart sorgligt i många stycken. Ungarna som man sett växa upp från omogna barn till ansvarsfulla vuxna (nåja) under tre år kommer man inte att träffa längre. För eleverna blir ändå lite som ens egna barn under de där åren. Var och en av dom. Det går liksom inte att undvika. De letar sig in i ens hjärta. Men det är såklart så som det skall vara. Om man alls känner. Och man möts och man skiljs. Numera har man många sådana tillfällen i sin bok. En del elever hör man av efter tio år. När man nästan glömt dem. Eller så möter man dem på en gata i ett främmande land av en slump. Har man tur då så berättar de att de valde en väg i livet för att man som lärare inspirerade till det. Då blir man rörd och glad. Kan en människa få en bättre present än att ha fått förmånen att ha varit med och forma en annan människas liv. Eller att överhuvudtaget bli ihågkommen är såklart en ynnest. Man möter många, minns inte alla.
I Mora sommaren 2000, kom en av de elever, som inte visat mycket intresse för mina lektioner under året, fram till mig strax innan man skulle tåga iväg. Han hade tårar i ögonen, var väl lite full, men kramade om mig och sa att “jag var den bäste lärare han någonsin haft”. Sen anslöt han sig till de andra. Jag stod förvånad kvar. Han var den siste jag väntade mig att höra det ifrån. Ögonblicket sparat kristallklart i mitt minne som ett av de finaste ögonblicken i mitt liv. Hur tackar man för sånt? Hur gick det för honom? KTH tror jag. Ja jävlar.
Eller alla de magiska eleverna i Gävle under några år. Jag ser nästan varje ansikte framför mig fortfarande och undrar ofta vad det blev av alla. Ja och får veta det ibland också. För det visar sig att de där utspringet inte är något avsked. Man släpper bara iväg dom ut i världen, men möts igen, alltid sammanlänkade av de där åren då det ömsom var piska och ömsom mutor för att en ung man eller en ung kvinna skulle ta sig igenom ännu ett avsnitt i den där “urtråkiga kursen” man höll.
Så eleverna som springer ut där på Voxnadalens gymnasium är lite mina också. Jag önskar dom fest och fest och ännu mer fest innan allvaret tar vid. Sjung om studentens lyckliga dar vänner och sjung högt och länge. Sen finns det tid för det där andra. Lycka till!