Lyftet

Fredag fast det var måndag i tisdags. Tänka sig. Det ordnade sig.

För ganska många år sedan ungefär den här tiden tog jag bilen mot Orsa. Låtskrivaverkstad. Ett gäng mil härifrån till Orsa men tusentals mil utanför min komfortzon. Skriva låtar med andra… Trettio år sedan jag höll på med musik… Ja och efter att ha varit där en liten stund så slängde man in mig och en tjej i ett rum och vi skulle skriva en låt som skulle framföras för hela gänget om en timme.Chock. Men efter en trevande inledning… bara att släppa på… vad spelar det för roll… man måste nå den tanken… så vi körde.

Peter Lundblad, den gode, den uppmuntrande, som orkade kommentera, dela med sig. Som uppmuntrade till nya låtar många år senare också med en konstruktiv kommentar, en “like”, några vänliga ord. Stor nog att lyfta istället för att trycka ner som de små ofta gör. Nu bortryckt alldeles för tidigt. Oerhört saknad. Men fortfarande, såklart är det så, ute på havet på väg i sin älskade båt, den med blänkande bordläggning och med sin gitarr redo och stämd utifall inspirationen är där vid en kobbe eller ett skär.

Eller Billy Gezon. Bas, piano och historier. Vänligare än de flesta. Inte heller han med oss längre. Vad hade han inte varit med om i musik Sverige? Saknad.

Ja och så alla andra som fanns där. Rockhjältar och vanliga med en kärlek till musik. Kopplad för livet med många. Orsa ÄR musik. Hellzephyr musikden enda musikaffären. Och det där var definitivt en av de bästa grejer jag gjort. Som det såklart alltid är när man ger sig ut på vägar som man egentligen inte vågar gå men som man går på i alla fall. För att man måste gå dom.

Visst, det finns folk som säger att min musik är skit, precis som det finns dom som säger att mina ord bara är svammel och skit, ja hundratal har sagt det om min kod också. Det finns alltid någon som gärna och välvilligt framför en negativ åsikt om det man gör. Som gör det med en slags innerlig glädje dessutom. För att det är enda sättet att höja sig själv. Små människor. Pyttefolk. Jag tänker aldrig bli sådan.

Jag lyftes av de där låtskrivardagarna i Orsa, av Peter och av de andra. Det blev något mer av det där än bara några dagar med låtskriveri. På lunchen den första dagen hamnade jag vid ett bord för mig själv eftersom alla andra bord var fulla. Jag är nu ändå bara en grå människa som inte syns sådär som andra. Såklart var det Peter som hämtade en extra stol och flyttade sig vid kanten för att jag skulle få plats vid deras bord. Inkluderande. Jag är honom evigt tacksam för den gesten och för skapandet av tilltron hos mig att den musik som också jag gör duger precis som andras. Att de där små kan tycka och säga precis vad de vill och att det de säger inte spelar ett endast dugg roll alls.