Jodå, det fanns en tid när jag ville bli rockstjärna. “Se mig” skrek allt inom mig. Ja och det fanns en tid när jag som den fysiker jag är ville ha Nobelpris och bli berömd för min gärning. Som beviset på mitt värde. Bara det. Men så gick åren och man förändrades så sakteliga. Allt det där folk säger och tycker om en betyder inte så mycket längre. Rätt vad det är når man en punkt där man inser att det där “se mig” egentligen är det sista man önskar sig. Man kan till och med tänkas sig att betala för att får bli osedd och för att bli lämnad i fred.
Ja jag sitter ute i trädgården och äter min lunch under ett blommande äppelträd och tänker sådär. Jag kan nämligen inte ha det bättre än jag har det där. Maten smakar bra, kaffet likaså, det är soligt varmt och skönt under det rikligt blommande äppelträdet som släpper sina brudklänningsvita kronblad i mitt hår när blåsten virvlar till i dess krona. Nej fan. Jag har inga stora summor på mitt konto, bokslutet för företaget är precis klart och visar på minus 67000, bilen är gammal, huset är i stort behov av renovering, de flesta kläder jag äger har minst ett hål. Ja det skulle alltså gå att klaga. Ja till och med deppa. Om man nu var av den sorten.
Men de röda siffrorna är ingen överraskning. Uppfinnare tjänar sällan pengar. Jag gör ändå det jag gör och kan fortsätta att göra det. En tröja med hål i går att bära ändå. Jag träffar sällan någon och gör jag det bryr de sig inte om sådana bagateller. Ja gör de det så går de bort ur mitt liv i alla fall. Bilen tar mig fortfarande mellan a och b, för det mesta. Ja och så vidare. Livet är inte så pjåkigt. Jag kan sitter där under äppelträdet och må bra helt enkelt. Okänd, oupphöjd, men oftast lyckligare i hjärtat än man egentligen förtjänar. Att göra något man tror på. Ja att tro på något så starkt att man gör det. Det kan vara en belöning i sig. Att inse det kommer som bonus till det.
Så resonerar jag där under äppelträdet. Om sisådär tio år, som sjuttioåring, om man lever, vill jag kanske bli rockstjärna igen. Sånt där vet man aldrig. Man förändras alltså. “Se mig” igen. Den andra sanningen att hålla sig fast vid jämte jämvikten. Men vi tar det då.