Jag har fyra autografer. Hans Lidman, Lena Andersson och Sven Gillsäter. Jo jag vet. Det är bara tre. Men de känns som fyra.
Varför just dessa då? Ja Lena Andersson var ju så bra, en helt ofarlig flicka och snygg och trevlig OCH SÖT. Ja sen hade hon bra låtar på Svensktoppen. Ja det här var före Deep Purple kom med dunder och brak och tunga 110% rakt in i mitt liv. Autografen fick jag efter en stunds väntan utanför logeutgången på Pärsmässan i Edsbyn. År okänt. Gammal var jag inte. Gifte sig med Lalla Hansson gjorde hon sen. Mitt intresse svalnade. Hennes för Lalla med. Men en svikare var hon! Men så dalade karriären också.
Sven Gillsäter, naturfotografens autograf kom i retur efter att jag skrivit ett brev till honom. Vi var ju kollegor, som jag såg det. Jag med Edsbyns Naturfoto, ja med egen postbox och allt, och han med alla filmer på TV. Det var den enda kontakt vi hade. Jag såg hans storhet, han såg inte min. Såklart.
Hans Lidmans autograf vet jag inte när jag fick. Kanske när jag var hem till honom och ville ha råd om grytfotografering av räv. Vi pratade en timme på hans kontor. Han butter till att börja med men sprudlade när jag gick. Vi var inte så långt ifrån varandra ens då. Ja kanske fick jag en autograf på det där kortet då den eftermiddagen också. Eller så var det vid ett annat tillfälle. Vi var nästan grannar. Det värdefullaste av de fyra (nåja tre) blev just den autografen hur som helst. Ja inte i pengar. Nopp räknar aldrig värde i guld.
De sitter i ett fotoalbum alla de där korten med sin påskrivna autograf. Ett grönt album med guldbård. Ett jag fick av moster Karin, lill-karin kallad (vem var stor-karin?), jag cykla ännu på hennes cykel med dubbdäck. Jag fick det efter en släktträff. Jodå på första sidan är det bilder från den. Morfar är med. Ejheden. Törnshansberget. Norsk överlöpare. Hade autograferna inte suttit i det där albumet så hade jag såklart kastat dem. De har inget värde såklart. Varken känslomässigt eller i pengar.
Senare i livet har jag träffat de som varit “stora” såklart. Tagit en öl med somliga. Skrattat med andra. Men aldrig mer har jag tagit någons autograf, nej, jag kommer aldrig göra det heller. De där selfiebilderna “med kändis” har gått bort också. Vad har de liksom att tillföra? Jag har alltid känt mig stå på samma nivå som de där snubbarna. Aldrig underlägsen. Inte en sekund i mitt liv. Jo vissa av “de stora” har nog försökt titta ner på mig. Ganska många av “de små” också. Fast i samma ögonblick de försökt förminska mig har de gått bort ur mitt liv i raketfart varendaste en av dom. Ja och kan man bli mindre än så som människa. Att inte längre finnas.
Men autograferna då? Ja de får väl sitta kvar i det där albumet. De kastas antagligen när någon rensar ut dom och allt annat efter mitt liv en dag. Ligger där i soptunnan bredvid mina kalsonger med dålig resår. Om inte bilden på morfar ändå gör att det blir kvar och sparas en generation till. Men varför det? Ingen vet att det är han som står där med sin släkt. Och de som ser de där autograferna och de andra bilderna har ingen relation till något av det där som hände. Historierna kring bilderna är mina. Dem jag tar jag med mig.
ja de borde ha kastats för länge sedan såklart. Eldats upp. Glömts. Men det gjordes aldrig. Så de får ligga där i skåpet. Aldrig igen tittade på.