Så har det gått en del av den här dagen. Kvällen består. Fyra timmar till åtminstone. Om jag nu inte ger upp idag igen. Trött nämligen idag också. Men förbannad på tröttheten idag. Det hjälper.
“Jävla förbannades skit-trötthet”
Man skriker det i sin ensamhet. Sen kan man jobba en stund på endorfiner. Man får ta till något annat nästa gång. Kaffe hjälper också. Hålla kvar “jävla-skit-helvete” i huvudet hela dan.
Jodå, jag har tagit mig en bit framåt under dan på det där viset. Gissningsvis lika långt som jag en normaldag gör på timme. Jag är alltså inte värd lönen. Ja och just det säger en hel del.
Semester.
Det borde man ta.
Nu.
Fast åtskilliga anser att jag alltid har det. “Han sitter ju bara hemma”.
Om jag mins rätt var det samma känsla förra året. Momsen skulle in innan ledighet. Det var knappt att jag klarade av det. Helt slut.
Men skall alltså försöka att inte ge upp ikväll. Kravla framåt.
Ja som vanligt är ju bloggskrivadet också ett sätt att smita. Går alltid att ta till om man inte kan koncentrera sig på annat. Svamla kan jag enligt PO Tidholm. Dom orden är som att ha fått ett diplom eller ett kulturstipendium. Jag är en stolt svamlare numera. Förr en blogg wannabe. Ja och kan själv konstatera att det går alldeles utmärkt att svamla också utan att hjärnan är påslagen. Hoppas det inte gäller de professionella skribenterna.
Men en sol lyser där ute idag i alla fall. Får mig att längta ut. ja och Pavarotti sjunger också. Han har hittat hit igen efter en tids bortavaro. Jodå jag har lyssnat. Vem kan annat. Koltrastsång och datorfläktbrus sammanlänkat in i evigheten – amen.
Men nyhetstimme med mat nu. Idag fixar K maten. Den går alltså att äta. Jag har en tendens att bränna det mesta. Eller salta så att döda havet verkar bräckt i jämförelse. Jag är lika bra på mat som jag är på dans. Äter dock gärna. Vilket syns på mig. Tyvärr.