Man märker verkligen av midsommartiden. Det är vackert. Det är sköntid. Man vill bara finnas och eftersom man nu ju faktiskt också finns så bör man och är man alltså rätt nöjd.
Töttheten från hell håller mig i sitt grepp. Det enda negativa just nu. Men det finns värre saker än en (förhoppningsvis) tillfällig trötthet. Det finns alltid värre saker. Jag står alltså ut. Som vid alla tillfällen före. Tills hjärtat slutar slå.
Städning på schemat. Fast än det var torsdag nyss. Men passar ett trött sinne. Jag välkomnar städning idag. Klarar av det på några timmar. Tömmer en tvättmaskin några gånger mellan passen. Sen handla. Sen helg. Liksom. Fast det är då som arbetsdagen börjar då idag för en sådan som mig. En som “bara sitter hemma” men står ibland.
Men midsommar…
Visst är det något härligt med midsommar. Ändå. Eller varför “ändå”. Det är liksom så självklart härligt. Ja också om det regnar. Det är tiden, tiden och det den lovar framgent, som är själva midsommaren. Jag behöver inte supa mig full för att känna det där. Det räcker att finnas.
Ni vet väl att det är under midsommaraftonsnatten som man skall söka efter skatterna. Hittar man en, ja då gäller det att gå hela vägen hem utan att vända sig om. Jo, för vad än man hör där bakom sig så är just det där att absolut inte vända sig om viktigt. För gör man det, ja, då glömmer man direkt var den där skatten låg. De halvsynliga har sina metoder att få oss synliga att vända oss om. De flesta skatter glöms därför såklart bort.
Vi behöver mer av det lekfullt osynliga. Historierna. Kanske-finns-det-känslor. Speciellt kring midsommar och jul. Vinter och sommarsolstånden. Magi i magiska tider. Kopplingen till det som fanns före nu i framtiden.
Koltrasten sjunger här utanför. Den lyfter hela tunga mig en meter över marken. En gravitationsupphävare. Magi i en värld där vetenskapen är lag. En av många arter. Koltrasten. Pavarotti. Eller ett magiskt väsen. Det är inte vetenskapsmännen som väljer åt oss. Man väljer själv.
Jag tror att matematiken är guds språk. Det gör dem som verkar inom den till präster. Gud är allt som finns. Så enkelt är det. I min värld. Inget kan finnas utan att vara en del av gud. En del av det märkvärdiga i det som syns och det som inte syns. Söker man sanningarna på livets gåtor så finns de i matematiken. Kan du modulera det med matematiken är det en del av verkligheten.
Fast andra vill ha gubbar med långt grått skägg såklart. Sådana som man kan prata med. Min gud är inte personlig. Svårpratade alltså men finns där ändå. Inte god. Inte ond. Såklart. Eftersom det bara finns en blandning av dem båda i allt. Inget som sker är antingen gott eller ont. Det bara är. Svårt att inse när man drabbas av något i sin egen lilla bubbla till värld. Det är så lätt att skylla på ondskan. Fast nästan alltid sker saker bara ändå och helt utan anledning. Någon drabbas av sjukdom, lider, dör. Precis som miljarder andra varelser på andra ställen just i samma tid. För universum ingen stor sak. För oss, som mister någon som är en del av oss, eller ser någon nära lida, en stor sak. Såklart är det så. Hur skulle vi kunna se det på något annat sätt och samtidigt vara en kännande varelse? Men kopplingen mellan oss finns alltid kvar. Den försvinner aldrig. Lever för evigt. Växer med åren. Blir starkare. Så man skiljs bara i en dimension. I alla de andra är man fortfarande tillsammans. Inte dåligt om man betänker att det finns ett oändligt antal dimensioner. Vi har evigt liv. Vi måste bara hjälpa varandra att leva det eviga livet. Så länge en enda person mins en lever man ändå kvar. Det är när man är glömd av alla som man är död på riktigt
“Svammel” säger PO Tidholm. Han har rätt såklart.