Midsommarafton. Man smakar på det. Koltrasten ger hals. Pavarotti. En annan koltrast stämmer in i sången en bit bort, men tystnar snart. Kullens kung, han som nu är Pavarotti, vinner. Deras strider är inte mina strider. Jag är mottagaren. Sitter där och njuter. Tar in och kan inte få nog.
Koltrasten försvann en stund i år. Nån vecka. Hördes tidigt och försvann igen. Tills igår faktiskt. Tillbaka med full kraft. Tack säger jag med/av hela mitt hjärta.
Det är lugnet som bor här på kullen denna midsommar. Lite god mat och sova lite längre. Det är det som gäller. Jag trött, in i själen trött, fast jag la mig vid tio igår och somnade en kvart efteråt. Hjälper inte. Jag testar att ta temperaturen, men den är som den brukar, strax under 37, som vanligt, men något rumlar om där inne i gammelkroppen. Något som behöver en del av min energi. Mycket av den. Heja, heja får man passa på att säga åt sina stolta krigare. Immunförsvaret. Hur många priser har inte det att hämta från dignande prisbord. Man hoppas på vinst för mitt gäng denna gång också.
Vännerna firar tillsammans. Titusenfyrahundrafemtio bilder på fejjan. Man gillar. En och annan. Eller “likear” eller nått. Tröttnar efter en stund. Stänger ner.
Imorgon kommer sonen hem med flickvän. Roligt såklart De stannar ett tag. Låter sig bitas sönder av knotten. Är inte rädda för så små varelser alls. Fast de kommer från den blåsiga Uppsalaslätten. Är dess barn.
Själv skall jag gå upp och slänga mig en stund på soffan med min bok. Antar att jag somnar efter en stund. Som brukligt. Men denna midsommarafton kan jag icke annat göra. Det är som det är. Jag är som jag är. Bara en till gammal gubbe i världen.