Midsommaren svischar förbi. Underbar. Som så många år. Sen vet man ju hur det blir efter det. Svisch igen och så är det höststormar. Men jag tänker inte oroa mig över dem ännu. De kommer när de kommer, precis som mörka kvällar, och jag ser det där komma och det gör mig inget. Det är det stillastående jag är mest rädd för.
Jonas och Rebecka är hemma några dagar. Roligt såklart. Dessutom blir gräsmattan klippt utan att jag behöver lyfta ett finger. En oväntad bonus av att ha fått barn. Idag skall de få hälsa på gruvfrun. Alla återvänder inte efter den turen. Jag stannar hemma. För säkerhets skull.
Jag åker en sväng ut i skogen själv på midsommardagen. Bäverlandet, men det är såklart för tidigt för att se några så tidigt på eftermiddagen. Men jag får känna doften av vatten, Långarna, och det är bara varma vindar som far fram där över vattnet och träffar land och mig. Jag står där en stund. Känner i hela min själ att det är här, i de här skogarna, som jag hör hemma. Tänka sig. Sen kommer jag i alla fall vid nästa öppning återigen översköljas av den där känslan att fly härifrån så fort jag kan. Ändå älskar jag den här trakten. Speciellt bäverlandet med alla sina bäckar och sjöar och brist på mänsklighet. Jo jag skulle kunna slå upp ett hus här. Leva här ute i skogen utan all kommunikation med omvärlden. Bli en äkta enstöring. Om man kan bli mer av det där än vad jag är idag?
Vi skall åka ut en natt och sätta oss på en kulle nära bävrarna K och jag. Iaktta de skygga hårt arbetande skogsdjuren under tystnad.
Regn idag. Inte mycket. Lite. Det behövs. Vi planterar om lite växter i helgen och det är torrt i marken som alltså behöver vatten. I sinom tid såklart. Så vist är det ordnat just här i vår del av världen. Ändå klagar vi. Alldeles för mycket om du frågar mig. Nej, jag är inget undantag.
Sommar i P1. Det har börjat nu. Har jag ett favoritradioprogram så är det just det här programmet. David Lagercrantz på midsommardagen med ett helt självutlämnande program. Han växer efter att man fått höra hans historia. Mycket. Som en snabbväxande Contorta. Måste känna respekt trotts Milleniumskrivande som är mer förakt mot någons gärning än jag trott var möjligt. Men det handlar om honom och relationen med en känd far. Det är aldrig lätt att vara son till en gigant. Tur för mina barn att jag är en ingenting. Borde bli lättare. Kanske. Dagen efter är det Annika Lantz. Hon är förbaskat skrikig i sin framtoning. Har aldrig gillat det. Men bra också såklart. Också sådär tillräckligt personlig för att det här konceptet skall leverera. Det roliga med den här programserien är att man egentligen kunde ta vilken människa som helst, plockad direkt från gatan, och få dem att öppna sig, berätta om sitt liv, och man skulle få höra den mest fantastiska historia från var och en av dem. Varenda en. Bara avhängigt av om man vågar berätta sin historia. Problemet är bara att om man gjorde på det viset vore det inte så många som skulle lyssna. De flesta bryr sig mer om vem som säger något än vad som sägs. Jodå titta på alla media så inser du att det är så. Själv föredrar jag det äkta. Ja och om nu Sommar i P1 är det närmaste man kommer det så OK då. Men faktum är att jag hellre velat höra på Agda sexiotvå, undersköterska med tre barn, berätta om sitt liv, lycka och besvikelser, där på bästa sändningstid, än en cover of the magazine leende kändis historia.
Förresten, lotta ut en gatsten med en stjärna och ett namn på i varje stad en gång per år. En invånare blir vald varje år. Slumpen väljer. Sen finns där i en gatsten som ett minne av en av de som var stadens själ under all framtid efter det. Som stjärnor i Los Angeles. Därför att alla är stjärnor. Därför att varje ort ÄR just de som bor där. Det är folket som bygger landet. Japp man borde göra så. K och jag är överens. Men inte hjälper det. Såklart. Historien beskriver die großen leaderen. Glömmer resten av mänskligheten. Det är en skam. Just det. Nedtecknarna värda förakt för den lögnen.
Träffar C utanför Coop i Ljusdal. Hemkommer efter att ha erövrat Ålands rockscener. Han är sur fortfarande efter att jag kallat honom rockstjärne-wannabe. Men vi kan prata ändå. Jag kunde ju varit en själv. Det hade bara varit så enkelt som att stanna i Edsbyn. Levt på förr. Varit lokal kändis. Men jag valde glömskan. Har aldrig ångrat det. Vi skiljs i något bättre mod för C. C moll är C dur.
Arbetsdag idag. Precis när jag skriver det tittar solen fram där ute. Men med öppna fönster gör ju inte det så mycket heller. Jag hör fågelsången och känner värmen där ute. Vi skall ha semester i år. På riktigt. Om några veckor. Bara greja lite här hemma. Mer har vi inte råd med. Men vad gör det. Deppar inte över det. Saker är som de är. Nu skall jag söka efter Åkes värld, sen stanna där en stund.