Det är tisdag, jag är i Åkes värld, programmerar, jobbar, eller, sitter hemma, beroende vem som nu ger sin syn på saken. K är på biblioteket. Hennes arbetsplats. Kränger glömska. Flykt. Som vilken knarklangare som helst liksom. Fast godkänt såklart, biblioteken, av rättsväsende och polis. Inte alltid dock. Inte överallt heller. Kunskap kan utmana makten. Makten är alltid lika med rädslan.
Jag följer England-Island på slutet igår. Man kan såklart inte låta bli att inte älska en underdog. Också om man inte är fotbollsintresserad i vanliga fall. Sen lekfullheten. Den som verkar finnas i det Isländska blodet. I alla fall hos alla Islänningar jag känner. Mitt vetenskapliga underlag är lågt såklart. De är rätt få de där jag känner och har känt. Galna men galna på ett bra sätt. Ett sätt för vilken Svensk som helst att lära av.
Jag skriver alltså kod. Ändlösa rader som kräver kaffe och koncentration. Passar mig noga från att fråga varför jag gör det. Jävligt noga. Så förbannat kul är det inte och jag förväntar mig varken pengar eller berömmelse som belöning för de timmar jag sitter här och försöker får allt att fungera. Jag borde ta en gitarr. Istället. Skriva en låt som C kan säga suger. Han popstjärna, jag gubbe. Ocool dito. Fast det är ungefär samma med koden såklart. Det finns tillräckligt många som kommer att säga att den suger också. Ja det finns åsikter om allt vi gör. Många kan bara vara stora om andra är små. Så sänk dom. Jag blir i alla fall aldrig sådan. Icke. Åtminstone inte det. Fast man såklart kan tycka mycket om en gubbe som mig.
Men kanske räcker det med att göra. Fast det egentligen bara är samma flykt som att läsa den där romanen eller se den där tv-serien. Bara man är medveten om det. Att man flyr. Att det finns ett riktigt liv också. Men att det är så jävla jobbigt att leva det där riktiga livet hela tiden. Utmana sig själv. Verkligen fundera vad man vill och byta upp och byta riktning om man kommer fram till att man inte är den man vill vara. Ja och göra det hela tiden. Ja och ännu fler som kommer att hata en för att man är sån. Nä bättre att koda då. Man stör liksom ingen. Inte just då i alla fall. Fast folk stör sig såklart på det också. Att man inte stör någon. Man får anstränga sig för att inte lyssna på alla som har åsikter om vem man är och vem man borde vara. Det finns så många som välvilligt talar om hur många fel man har. Så förbannat få som lyfter och uppmuntrar. Tack och lov filtrerar åldern bort mycket av det där. Ju äldre man blir ju mer skiter man i vad folk tycker. Hur tacksam måste man inte vara över det. förfallet som ger hårdare hud.
Så jag kodar på. Rad efter rad. Avslag från Vinnova och massor av andra bidragsgivare/riskkapitalister uppsatta på väggen. Ja varför inte. I brist på priser. Brist på kapital. I tillräcklig mängd blir till och med sådant rätt skoj. Jag tittar på dom där ibland. Blir lite förbannad. “Jag skall nog visa er era jävlar” liksom. Det är många kodrader som har ramlat ut från mina fingrar drivna av den energin. Fast någonstans så slutar man bry sig om det där också. Gör sin grej ändå. Kodar på. Knappar på. Mest av gammal vana. Som en häst som gått den där vägen förr. Kanske är det en hjärnas förfall. Isåfall får man vara tacksam. Man faller ner i döden inbäddad i lindrande bomull. Knappandes såklart, till slut helt ovetandes om varför och med vilket syfte man sitter där sina dagliga timmar.