Det är Niklas som ser den. Björnungen som snabbt klättrar upp i tallen. Jag backar tillbaks såklart. För även om det inte är den mest ovanligaste händelsen man kan vara med om nuförtiden så är en björnhona med ungar något man ogärna missar.
Vi är ute ock far i skogen. Niklas vill ha ämnen för sin Bonsai odling, K och jag vill plocka lite svartvinbärsblad till saft på en ödetomt, ja och så vill vi komma ut lite såklart. Skogen läker och helar. Utan den går man sönder.
Björnhonan vakar över sin unge som sitter där uppe i trädet från sin position femton meter bort. Kallar på den. Orolig men hon har full kontroll. Vi sitter tryggt kvar i bilen. Säkrast så, man vore en fullkomlig idiot om man gick ut till en björnhona med ungar. Ja och till slut vågar sig ungen ner igen. Springer till sin mamma och tillsamman försvinner de ut i skogen. Vi, upplyfta, far vidare vi med. Glad att dessa mäktiga djur finns i våra skogar.
Regnskurar drar fram ibland. Däremellan sol. Eller tvärt om är det väl egentligen. Vi ser Hälsinglands blånande berg från ödetomten. De jag knappast kan leva utan. Kan jag det? Vi åker ner till badsjön och “vår” strand. Vandrar där i vattenbrynet. Här har ungarna lekt timmar i vattnet. Det första året rodde farsan hit när vi var här, sen aldrig mer. Jag har såklart badat här också tidigare. Ja och K och jag senare. Vi är helt medvetna om att “vår” strand är andras också. Vi ser spåren av varandra, men har aldrig träffats i verkliga livet. Sicken lyx det är att ha en egen badstrand. Andra betalar storkovan för sånt.
Ja jag behövde komma ut idag. Det stärker mig. Det är hit ut jag söker mig om det är jobbigt eller helt enkelt trist. Skogen är hemma för mig. Lustigt för någon som tillbringar så mycket tid framför dataskärmar och elektronik. Men här laddas mina batterier. Här flödar kraften in i mig och här njuter jag av att finnas till.