Vecka igen. Efter en skön helg är det bara skönt att sätta sig på kontoret. Det skall göras nytta här idag. Ja det tror jag. Måste tro det. Fast aldrig kommer en Losbo tycka det. Eller har tyckt det för den delen. Det är det som är det bästa med att bo här och det bästa med Losbor. Man är fast förankrad i marken som värdelös. Turligt nog gäller det alla. Det är så man ser på varandra här. Möjligen klarar drottning Lotta sig ibland.
Men man får sätta sig över. Hela den här delen av världen står liksom på kant. Man kan vara stor kändis i Ljusdal utan att någon i grannkommunen har en aning om att man finns. Men man beter sig såklart som om hela världen känner en och bör tillbedja den egna personen. Vad annat att vänta?
En del har semester. Inte jag. Eller också har jag det. Alltid. Fast det känns inte riktigt så. Är det inte meningen att “att göra” listorna skall vara obefintliga då? Fast det är fel såklart. De listor som hör jobbet till ersätts för de flesta av andra listor under semestern, besöka släkten, måla huset, åka till Göteborg. Mina består. Japp också soliga dagar. K har i alla fall semester idag. Det är hon väl värd.
Soligt alltså. Inte alls dåligt väder. Några grader till hade kanske varit skönt men det går inte att klaga på nästan tjugo heller. I alla fall tänker inte jag göra det. Inte just nu i alla fall. Men hängmattan har inte kommit upp ännu. Det är inte som vanligt den här sommaren. Men den skall väl upp. Varför inte idag? Vad är livet utan en hängmatta att ligga i ibland? Ingenting. Skräp. Ja och grillandet. En gång hittills. Det måste bli bättring. Äta ute är grejen. Om det nu så bara är Bollnäsfil och en ostmacka man stoppar i sig därute. Snart är det höst och vinter igen och då gäller det att ha påsen full med sådana där tillfällen om man skall överleva fram till nästa Vasaloppssöndag, när det vänder, och hoppet återvänder nästa gång. Om man lever då. Man hoppas. Tar inget för givet.
Tänk om man bra kunde skaka av sig och gå vidare som en hund skakar av sig vatten ur en badblöt päls? Men det är aldrig så enkelt. Man måste bära den där ryggsäcken man skaffar sig genom sina handlingar i livet. Alla har väl ungefär samma mängd skit och guld i sina säckar. Men tittar man på andras liv utifrån så ser det inte alltid så ut. En del ser ut att ha det så enkelt sedda utifrån. Livet lär en ändå att det inte är så det är. Alla kämpar. Drömmer om att få vila.
Ähh nu jobbar vi.