nno
Lillkatten och jag på kontoret. Ännu en dag bjuder livet på. Jag tackar. Känner mig sugen idag. Faktiskt. Det sitter långt inne det där ibland. Eller,ja, det gör det oftast inte. Jag är sugen för det mesta. Men sista veckorna har varit tyngre och mer inspirationslösa än vanligt. Ovant liksom. Men idag då kanske alltså.
Det är inte varmt ute. Tretton grader säger min termometer. Ja man kan ju inte kalla det kallt heller såklart. Men fönstret åker igen ganska snabbt här efter att ha öppnats när jag kommer ner på kontoret. Det fungerar liksom inte.
Lillkatten, Petite, har somnat på sin plats när jag har kommit såhär långt i mitt bloggande. Det är hennes jobb. Ligga där på stolen, se söt ut och hålla gammal ocool gubbe sällskap. Håra av sig också såklart, så att besökare som sen sitter i samma stol får lite av gullig katt med sig hem. Det sista hennes egna ord. Det är ett jobb det också. Ett viktigt sådant.
Det verkar bli mycket körsbär i år. Den gamla damen utanför mitt fönster har i alla fall massor av ämnen för sådana. Ännu så länge gröna såklart men med den fart sommaren rusar fram i år så är de säkert snart röda, söta och goda. Vi känner inte den där paniken med att skydda det som är vårt. Vi delar broderligt (och systerligt) med fåglarna, som naturligtvis också älskar att kalasa på de ljuvligt, härligt röda.
Plommonträdet är det sämre med, ja träd och träd, det är ungt än. Men det tar visst några år. Men plommonämnen får det. Men de ramlar av efter ett tag varje år till min stora besvikelse. Det där trädet är ett minnesträd. Det är Anna och Lillys träd. För att minnas allt dom gav. Tanterna. Fastrarna. Stockholm.
Medans vi är inne på växtlighet så måste jag ju nämna flädern. Vi har försökt få upp en fläder här uppe sedan vi flyttat hit. I Ryggskog var det nära ett år men sen kom en vargavinter och den frös bort helt och dog fläderrdöden. Här har vi haft otaliga försök. Men har det inte varit vintern så har en älg mumsat i sig den ner till roten. Men NU, intill husväggen. En och en halv meter. Ja tametusan om det inte blir flädersaft i år. Nitton blomklasar behövs för det. Det är på gränsen, men det går nog. Men en stor glädje hursom.
Ja för att fortsätta på temat. Humlen. Min älskade humle. “Hur kan man älska en humle?” säger du men jag älskar “min” humle som såklart är K’s humle också. Vi delar på allt. K och jag. Men det såg ut som om den inte kom med en enda reva i år. Men Sååååååååå var den där en dag och en till ja och nu är dom båda två på väg mot gud precis som en humle skall eftersom det är dess sanna natur att klättra upp mot himlen. Tråkigt nog bröt snön av pinnen men man får försöka sig på en skarvning av den när vi (ja humlen) nått takhöjd. Jag klarar inte av den besvikna minen hos en humle som nått toppen av klätterpinnen och inte hittar mer att klättra på, men som inom sig har åtminstone åtta meter till.
Ja med växtligheten som tema kunde man väl fortsatt. Trädgården är viktig här. För oss alla. Utflyttade som fastboende. Japp för mig med således.
Facebook blir jag galen på. Varför finns jag där? För att hålla kontakt med vännerna? Vilka jävla vänner? Gamar är vad de är. Tar – ger ej. Men fejjan bidar med ett tidsfördriv, förvisso helt utan värde, men i alla fall i klass med Aftonbladet, som är alternativet, ja ni fattar, men jag behöver något som håller huvudet igång, som jag kan avleda med ibland mellan jobb, enkelt innehåll så att jag slipper tänka ett endaste dugg på vad jag tar in, så jag inte tappar tråden i det jag egentligen har i huvudet. Japp hjärnan fungerar så, i alla fall min, fyller man på med lite skit ibland i den verkliga tankeströmmen så för den alldeles lagom med variation för att inte tappa intresset. Sitter man där med samma material och samma tråd hela tiden så letar sig hjärnan snart ut på egna vandringar i universum och man måste ge sig iväg efter den för att fånga in den.
För en del är fejjan allt. De hjärntrötta. TV, fejjan, sova.
Fast de har säkert sitt. Jag vet att en vandring i andras skor skulle trötta ut på samma sätt som min vandring gör. Att sitta där på höga hästar är inte för mig.
Nu är kaffet klart. Hämtar…
Att hälla i sig en kopp kaffe när man redan innan har ont i magen är kanske inte smart. Men varför måste man vara smart jämt och alltid? Och varför kan man inte stå ut med ont i magen en dag till? Liksom…
Dricker av kaffet och det är starkt och gott…
Jojo det här kallas bloggande. Är tydligen ute ur tiden nu. Är inte så “hott”. Instagram är det som gäller. En mening. En bild. Snabbkonsumerat. Men för mig har det aldrig varit en “hott” syssla. Jag skriver ändå. Men jag tror jag aldrig fått en “like” från en Losbo på fejjan. En bild av hur populär man är i sin omgivning. Japp, kan leva med det.
Jag har en bekant som köper sina “vänner”. Försöker i alla fall. Har alltid gjort. Det är så sorgligt att man borde gråta över det. Om tjugo år är han den ensammaste människan på jorden. För en “han” är det. Jag känner ingen med en självbild som är längre ifrån verkligheten. Hur hjälper man? Säger mansanningen? Jag vet inte. Kanske låter man det bra vara. Vägrar att bli köpt. Fast egentligen är det rätt taskigt. Ja jag vet inte.
Ute regnar det nu. För mig som sitter inne gör nu det inte så mycket. Fast egentligen skulle jag väl ut och gå. Gå för livet. Men får ta det en annan dag. Hursomhelst skall gräsmattan klippas snart igen. Helst innan helgen. Det är två och en halvt timmes vandrande fram och tillbaks. Om man inte har äldste sonen hemma såklart. Då kan man ligga i hängmattan medans den klipps. Kan se fördelen med det. en sannolikt mår man aningen bättre om man rör sig ibland. Kan man tro.
Man kan skära av sig ett öra också. Som somliga. För att visa att det är allvar det man håller på med. Fast gillar mina öron. Får väl klippa mig eller något i stället. Kanske fungerar klippa naglarna också. Det får räcka som statement på att man älskar livet.
Fast klockan tickar på. Det finns kod att skriva. Antagligen till ingen nytta. Det skall erkännas. Men WTF. Liksom. Det skall göras i alla fall.