Det var väl de där ensamma kvällarna i lägenheten i Gävle. Jag var veckopendlande lärare. Bodde i Gävle under veckorna. Kände inte en kotte utanför jobbet på skolan. Man blir liksom osynlig när man sitter sådär själv för det mesta. Finns nästan inte och någon kväll hade jag tydligen känt mig mer osynlig än vanligt och skickat in en låt till den där tävlingen. Ja en egen, en av de där C säger suger. Ja jag kan ha varit full också men är nu väldigt sällan det. Vid mina sinnens fulla bruk var jag i alla fall inte när det där inskicket gjordes. Ja och så är det lätt att skicka ett mail och bifoga en låt, svårt att ångra sig. Men tävla. Nej. Jag verkligen hatar tävlingar av alla de slag. Speciellt i konstarter och sådant man har som arbete.
“Svensktoppen nästa” hette den där tävlingen. Gick på lokalradion och en dag hörde en medarbetare på lokalradion av sig och sa att “japp, vi tar ut din låt, grattis!”. Va? Nääääeeeeeee… Hjärtat flög upp i halsgropen. Jag mindes vad jag gjort. “Nej jag har ändrat mig, jag vill inte vara med” räddar jag mig med att säga. Efter en halvtimmes försök till övertalning vill jag fortfarande inte vara med. Så jag slapp. Tack gode han/hon/det/gud för det.
Jag kommer ihåg den där episoden i duschen här på morgonen av oklar anledning. Jag har såklart aldrig ångrat att jag sa nej. Vad skulle jag där att göra? Men tänk om jag sagt ja, alltså i ren förskräckelse. Ja och sen kommit sist såklart. Gjort mig till fullkomligt åtlöje. Eller ännu värre vunnit. Ja vunnit hela skiten. Det hade varit att förstöra ett gott liv fullständigt.Varför det? Jo därför att jag aldrig velat det där. Fel såklart. När jag var ung vill jag. Men inte på trettio år sedan dess. Man växer ifrån. Blir visare. Inser vilka värdena i livet är. Ja det var det duschminnet det. Ibland klarar man sig bara med en hårsmån.
https://soundcloud.com/hedman/jag-r-en-gift-man