Jag har följt många till gravarna och en sista vila nu. Jag är i den åldern. De flesta har haft ett helt och fullt liv, fått sitt, några har inte alls fått leva klart, ryckts bort alldeles för tidigt, haft mycket kvar att ge. Som det är. De gamla släktingar man har kvar är ensamma för att deras vänner redan är döda. Ju fler år man lever, desto färre av dem man hade omkring sig finns kvar. De spontana besöken från vännerna blir färre. Det går inte längre att minnas alla man borde minnas när man står där vid kyrkogården i kylan och tänder ett ljus för de döda med darrande kalla händer.
Dagens datum kommer jag alltid att minnas som det datum när en vän gick bort. Jag har två nära vänner som gått före mig. Både saknas mig hela vägen in i hjärtats inre kamrar för jag trodde i min enfald att vi hade tid kvar, att träffas, gott om tid, att sladdra om gamla minnen, ta en öl tillsamman, bli småfulla, skratta. Men så blev det inte. Tiden räckte inte till för det. Vi skulle ha träffats tidigare än vi gjorde. Varför använde vi oss inte av de trettio år vi inte sågs på på ett bättre sätt?
Men ingen är på riktigt död så längre någon minns dem. Det tror jag på. Så jag minns Lars Jonsäll idag. Som en bra kamrat och en god vän. Eller kanske är det bara minnet av honom jag minns. Vi sågs ju inte på så många år. Jag fick äran att sjunga på hans begravning. Och jag tog adjö av honom i bilen på väg till den med Scorpions på högsta möjliga volym i de skorrande billiga högtalarna. Precis som vi satt och spelade samma låtar för trettio år sedan i en annan bil. Fast tametusan om inte min röda Renault blev förvandlades till en vit Amazon just den vackra morgonen på väg mot Ovanåkers kyrka och att Lars igen satt där bredvid mig sjungandes, nej skrikandes, med i varje låt hela vägen fram till parkeringen där utanför Ovanåkers kyrkan där färden tog slut den där underbart vackra sommardagen då gråten satt som en stor klump i min hals från morgon till kväll.
Ja och så skrev jag en låt tillägnad honom såklart. Det är ju sådant sådana som jag gör. Patetiska figurer, men jag vet att han förstår varför den måste bli till, ja och det kändes liksom bra att göra det. Sorgebehandling. Ett skitlåt såklart. Men en som kommer från hjärtat då ändå, och nog borde väl det räknas. I alla fall lite, lite gran.
Rockat fett var du nu är kompis! Jag glömmer dig aldrig!
Det här är min låt till Lars