En “gammal kamrat” hör av sig. Det är alltid lika roligt. Speciellt för en grå gubbe som inte ens varuhusens automatiska dörröppnare brukar “se”. Jag får nämligen normalt vänta på att någon annan skall gå in så att jag också kommer in genom de där “automatiska” dörrarna. Tänk den gråe mannen i “Macken”, fast snäppet värre.
Men då och då hör ändå någon av sig. Man inser att man finns, existerar, och gör det också utanför sitt eget huvud. De inträffar nästan alltid på sommaren de där “hej det var länge sedan” kontakterna. Sällan under resten av året. Oklart varför. Men kanske tittar folk mer i bakspegeln under den delen av året än under resten. Rör sig bakåt i tiden. Minns. Kommer på att de där perifera kontakterna finns.
Ja och man pratar såklart. Om vad som hänt sen sist man sågs och om livet och en kvart blir en timme och det rinner på och blir månadens längsta telefonsamtal. Man är överens om det mesta. Det har kommit barnbarn, gjorts affärer, och levts ett liv i upp och nedgångar. Ja och det är som om man pratat varje vecka sedan man sist sågs, inte ett samtal med femton års mellanrum.
Ja och så avslutar man. “Jag tittar in någon gång”. “Visst”. Man skall ringa. Hålla kontakten. Bättra sig. Men så blir det ju aldrig. Lever man tills det är dags igen så stöter man på varandra på ett sjukhem eller ett äldreboendet nästa gång. “Jaså sitter du här också?…”