Eftermiddagsregn. Sommar, bergen och eftermiddagsregnet har följt mig sedan jag hittade Los. Man får lämna gropen, den som grävs i anletes svett, gå in, lyfta boken och slött sjunka in i den och ner i soffan. Steven King, fast deckare. Nytt men pocket. Fram till matlagning och kvällsfilm/serie-tittning går det väl ändå an medan regnet stillsamt faller där ute. Inte blir det mycket gjort av det man kallar “jobb”. Noll sekunder faktiskt. För någon annan är det såklart arbete att gräva en grop. Vila för mig. Vila för K. Krökta ryggar, svett i pannan. Vi behöver det där. Njuter av det. Förundras när vi inser vad man faktiskt kan åstadkomma om man gräver en bit, ett tag, i ett hål, varje dag.
Den gamla damen skämmer bort oss. Körsbärsträdet som dignar av röda söta bär just den här tiden. Jag äter tills jag inte får i mig fler, varje dag gör jag det, ändå räcker det åt fåglarna också. Tack och tack och tack för det.
Slumpen får avgöra lite vad som fixas. I bland träffar den den där att-göra-listan, lika ofta inte. Skitsamma. Att-göra-listorna blir ändå aldrig tomma. De fylls på antingen man klarar av alla deras punkter och prioriteringar eller inte lyckas göra det. Semester är det ändå. Slut på semester blir det också i vilket fall som helst. Jag oroar mig inte för det där.
Japp, kan vänja mig vid semesterlunken, avstänga datorer och kalla lödkolvar. Förvånad, japp, jag med, att det kan vara så, att man kan känna så. Men njuter. Räcker inte det?
Inget hav har jag sett. Inte ännu. Just det måste i alla fall åtgärdas. Men är väl inget måste heller. Men allt man gör nu är laddning av batterier som skall ha lite kräm kvar i sig under Januari fram till Vasaloppet. Då när det vänder. Klarar man den där Vasaloppsstarten och lever fram till målgången, japp, i mitt fall utan att åka en meter, men gör man det, ja då har man klarat vintern. Där vänder det. Just den dan. Därför gäller det att ha en del kräm kvar i upplevelsebatteriet då när vintern tycks oändlig och evig där i slutet på februari. Ja att man minns badet i insjön. Att man minns den söta goda smaken av det där körsbäret eller jordgubben. Att man känner hur solen värmde kinden när man lutade sig tillbaks där i stolen för att äta en enkel sommarlunch ute. Att man hör vågor som slår mot strandlinjen. Ja har man lite av det där i sig och kvar just då, den söndagen, då klarar man en svensk vinter till. Ja så såklart borde man alltså söka upp havet . För att vara säker. Helt säker, på att an klarar en svensk vinter.
Men läget gott här alltså. Ville bara meddela det utifall någon undrade. Tystnad kan ju innebära att man är död också. Men alltså inte jag då ännu. Ett tag till. Verkar det som. Blir jag kvar. Men jag tar det dag för dag. Natt för natt. Nöjd också under semesterdagar när jag öppnar ögonen en slö sommarmorgon utan ett enda måste att ta tag i. Fast sedan inser jag naturligtvis det absurda i att tro att någon undrar. Varför det liksom. Men jag har i alla fall tagit lite bandbredd av de oceaner av bandbredd som existerar och motionerat mitt tangentbord för allt knappande som väntar i höst. Ibland har en text ingen annan mening och syfte. Som den här då liksom.