Winnerbäck och jag liksom. På fest. Fast “Lasse” såklart för oss som känner honom. Känner honom väl alltså. Vi äter gott, dricker gott, pratar en halv natt i goda vänners lag och går först in i huset igen när det blivit för kallt. Där ute har vi bestämt oss för att göra en låt tillsammans. Ja ni vet sådant där som vi musiker gör. Ja och jag har alltid idéer, sån är jag nu ändå så han räcker över en gitarr som står där bakom soffan, upp till bevis liksom. Det är då den kryper över mig. Prestationsångesten. Jag menar jag och gitarrspel… Man kan möjligen kalla det “hjälpligt” det jag åstadkommer. Japp och där och då backar jag. Lasse tar besviket emot gitarren. Jag känner att hans entusiasm svalnar något just där och då över tillblivelsen av en gemensam låt. Japp och min egen besvikelse är oerhörd. Varför i helvete tog jag inte chansen!!!… Ja och tack och lov vaknar jag där i en egen säng i ett stort gult hos på en kulle i Los men fortfarande lika besviken över att jag inte tog chansen nu när jag hade den inom räckhåll. För en hit hade det blivit. Det vet jag.