Klockan ringer klockan sju igen. Höstterminen har börjat. Jo man jobbar ju fortfarande på det sättet. Hösttermin, jullov, vårtermin, sommarlov. Projekt sträcker sig, och anpassar sig ofta över samma perioder, de som man en gång blev formad efter.
Åter från semester alltså. Två underbart sköna lediga veckor. Japp verkligen lediga. Jag har knappt varit in på kontoret och har jag varit det så har det varit för att vattna blommor och stänga av grejer för att det åskat. Sensationellt. Till och med min mailbox har varit sällsamt tom. Jodå det ligger några tusen mail att gå igenom nu men det mesta är skit och saker av låg prioritet. De som inte åker direkt i papperskorgen skall jag väl kunna hantera idag. De där frågorna som man alltid varit beredd på och som alltid tagit ställning till och hanterat vardag som helg har uteblivit helt. Skönt tycker jag även om det kanske egentligen kanske beror på att alla glömt bort mig och det jag gör.
Jag vaknar före klockan. Halv sju. Det underlättar. Min tid är där. Invand den också. Så jag ligger kvar en stund och lyssnar på vinden som hörs genom ett öppet fönster. Den friskar i tar tag i stort gult hus på kulle i Los. Skakar det. Rycker och sliter i gardinen. Och jag fattar. Man får gå upp. Ta tag i saker. Helt OK. Ute molnigt. Det hjälper alltid såhär dan när semestern är slut. Hade det varit sol så var den här proceduren jobbigare. Ja sen mata katter. Äta frukost. Duscha. Gå ner för trapporna ner till kontoret. Mata blåbärsvinet med socker. Vattna blommorna. Starta datorer. Ja och sen sitter man där. Lite som om inget har hänt. Fast lugnare nu än när jag började ledigheten. Faktiskt. Det är bra. Mycket bra. Hoppas “suget” efter att göra storverk också finns där någonstans. Suget som aldrig svikit mig förut. Det jag känner att det skulle vara svårt att leva utan.
Japp jag har faktiskt varit ledig på riktigt under de här två semesterveckorna. Ja och de kunde ha varit fyra. Just det där är ovanligt för en sådan som mig. En som är så skadad att han inte kan släppa projekten en enda sekund normalt. Därför ser jag till och med själv tillbaks på de här veckorna med stor förvåning. Vad hände? Har jag blivit en slöing? Dönicke? En oinspirerad idiot? Eller är det bara gammeln som har tagit mig? Ja vi får väl se. Det visar sig. Som det alltid gör. Hittar jag “suget” lugnar jag mig dock. Gör jag det inte får jag väl sätta mig här ute och mata duvorna. Japp de har börjat dyka upp här ute. Oklart om det finns en koppling med min ålder och “suget” och duvornas uppdykande.
Mycket har jag inte åstadkommit heller. Egentligen. Fast ändå gjort massor. K och jag har legat i med trädgårdsprojekt och bärplockning. N har också varit med en del. Han har sina grejer. Som görs med liv och lust. Sen har jag varit på 60-års “kalas” i Edsbyn. Träffat vänner från förr. Det blir såklart många skratt. Ja och det är underligt att återse människor som man inte sett på trettio år. Inget jag egentligen vill heller. Bättre att spara minnen som de var. Efter så lång tid är det bara minnena man har gemensamt. Men ändå skoj att återse folket från “förr i tiden”.
Barfota är jag i alla fall fortfarande. Det kommer jag att vara fram till september och gärna en bit in i den första höstmånaden. Där är jag inte beredd att göra några eftergifter annat än för begravningar och för folk som inte klarar av ocoola barfota gubbar från Los.
OK här kommer solen. Jag skall ta tag i mitt. Hugga i. Det finns kodrader att skriva. Elektronik att konstruera och löda. Ja rent ut av liv att leva. För det är ju sådär mitt liv ser ut. Det är inte märkvärdigare än så. Jag är inte heller en mer märkvärdig person. Mitt liv är här och nu. Ja och jag gör det jag gör. Andra må tycka vad dom vill om det. Själv är jag nöjd. Och i mitt liv bestämmer jag. Så det så!