Carola

Jag fick en inbjudan till ett event för 60-plussare igår. Helvete liksom. Svårt att ta till sig. Jag har inget gemensamt med “dom där”. Men det har jag såklart. Jag har lika mycket gemensamt med “dom där” som alla de andra i 60-års åldern.Det går inte att bortse ifrån. Fast jag är INTE 60 ännu. Näpp. Måste noteras. Dessutom är jag tjugotvå inne i huvudet. Just det, den inre åldern. Fast det är såklart den som är livslögnen. Den biologisk åldern torde väl vara den som gäller. Japp jag hör säkert och bergfast hemma där i gammelåldern. Alltså. Men åka på pensionärsevent det tänker jag inte. NEVER! och  ALDRIG!!!

Lyssnar igen på sommarprogrammen i P1 som jag missat helt och hållet under min semester. Igår Carola, Alltså… Det här med Jesus och gud och den “heliga skrift”, ja och att man kan tro att man fått ett uppdrag från gud, att den pastorn som levererar det uppdraget till Carola tror att Gud har förmedlat det till honom. HERRE GUD säger jag. Vad är det med de här människorna., HUR KAN MAN TRO PÅ SAGOR. Hur är de funtade. Kan man verkligen låta sådana människor gå lösa. Borde det inte finnas tabletter mot det där. Jag blir faktiskt rädd för folk som uttrycker sig sådär. Tänk om de nästlar sig in i de ledande skikten. Kommer för nära kärnvapenkoderna.

Missförstå mig inte. Han/hon/det/gud  finns i min värld också. Det där som matematiken, guds språk, kan få oss att skönja. Kalla “det” universum, alltet eller vad du vill. Men att han/hon/det/gud ger uppdrag till människor, sätter ställföreträdare på jorden i form av påvar och gudsmän, vad i helvete. Glöm det!  Ja att han/hon/det/gud skulle kunna nedtecknas i en “helig skrift” kan jag bara skratta åt. Här handlar det om alla ekvationer, inte en, Alla ord, inte ett, inte hundra, inte tusen. Man måste förstå det. Skäggiga gubbar blir alla bara tomtar och inget annat.

Det som når mitt hjärta i Carlas sommarprogram är ensamheten. Hur hon står där med en packad väska och ber föräldrarna hämta henne, för att hon orkar inte mer, och det finns ingen annan. Eller när mamman går bort. När det inte finns någon alls kvar. Ja att det är sådär fast man är firad och stjärna och har en av de bästa rösterna. Ja det är sorgligt. Men en del av berömmelsen.

Jag hör Sara Mohammad’s sommarprogram också. Ja och blir förbannad på hederskulturen. Religion igen. Jag tror inte vi behöver bränna kyrkorna. Fast det är det första jag tänker på.  Men vi behöver utbilda människorna. Visst det kan få finnas en gud i människors liv. Men inte en enkel begränsande gud. En gud som stoppar och hindrar och könsstympar och förbjuder. Vi kan inte tillåta det.  Nej en gud som lyfter oss och gör oss till sin avbild måste det vara. Allt är möjligt. Universum, världen, allt vi ser, känner och hör är han/hon/det/gud och vi, allt på samma gång. Du kan inte bli bättre eller sämre i han/hon/det/guds ögon. Du bara är. Vad du än är. Du bara gör. Vad du än gör. Det behöver inte vara svårare än så.

Eller nått. Det är inte så jävla allvarligt. Inte ens det existentiella.

Hur-som-helt. En falsk profet känner man igen på att de säger “följ mig”. Då får man (måste man) gå åt motsatt håll.

Bra att veta. Utifall man stöter på en.

Japp!

Annars har det gått rätt bra att börja jobba igen. Veckorna rusar redan på. Jag hinner inte med.  Ja och det är som det är med det.

Fejjan är jag så trött på att jag håller på att kräks på alltsammans. Ändå skriver jag där. Interagerar. Men de enda människor jag har en dialog med nu för tiden finns där. Hur än sorgligt det än nu är. För ingen där bryr sig ett skit om mig. Såklart. Noterbart är också att inte en enda är Losbo av de jag interagerar med. Efter trettio år i Los har jag alltså inte kommit längre än så. Har jag bott någon annanstans utan att lära känna någon alls i egentlig mening? Nopp. Eller ja kanske… Fast mitt fel såklart. Jag jobbar. Sitter där. Lika bra det.

Funderar om jag skall snickra mig en kista. Den man skall brännas upp i alltså. För att slippa belasta familjen med kostnaden för en pappkista när den dagen kommer. Jag menar en enkel kvistig plywoodkista borde man väl kunna få till. Eller något. Fast det kanske är att ta i. Får fundera på det. Hur som helst så skulle man fixa till något i den så att det blev riklig röd rök som kom ur krematoriets skorsten när man brände upp den. Som en sista hälsning liksom.

Men livet är gott. Jodå det finns att klaga på. Jag behöver inte leta speciellt hårt för det. Men skiter i det. Lever på. Lurar mig själv att allt är bra. För det är det ju om man bortser från det som gör ont och lurar runt en. Man lever sin livslögn. Eller också lever livslögnen en.  Fungerar tycker jag.  Jag gråter sällan över min egen olycka hur-som-helst. Vandrar på istället. Ja och jag tror att jag vandrar efter rätt väg. Nästan övertygad om den saken.

Faktiskt.

Fast nu skall jag jobba. Fast grannfrun tycker jag hellre skall göra en dekal till hennes postlåda. Fast å andra sidan blir jag inte lika bra som Notch då heller. För Notch är den bästa programmeraren i hela världen.  För han kommer från Edsbyn och har tjänat mycket pengar. Inte som jag då som kommer från Edsbyn och inte tjänar nämnvärt med pengar. Tycker hon alltså. Fast hon får vänta. Vänta på sin tur. Och hon står förbannat långt bak i kön. För tillfället. I sinom tid så…

Tjohooooo! Eller nått!