Ibland sitter man fast. I sirap. Det går trögt att vandra på. Man lyfter benet, tungt, svårlyft, försöker placera det framför det andra, framåt skall man ju, men det går nästan inte, och om man håller på sådär, försöker och försöker och försöker, så blir det snart tungt att ens lyfta benen. Man kommer lätt till en punkt när man bara vill sätta sig ner och låta sirapen omsluta sig och skita i det där vandrandet framåt. Bli till skit i en sirapssörja som någon sen får sortera ut och kasta i sophinken eller komposten.
Ja det kan kännas sådär. Att man inte orkar mer. Ja och det handlar ofta om trötthet i bara en av de roller man spelar. Livet kan rulla på hur bra som helst i en annan del av pjäsen.
Och visst kommer vi alla dit ibland. Till det där läget när allt jobb man gjort känns meningslöst, när det återstår så mycket jobb, berg av jobb, att man för sitt liv inte kan förstå hur man skall orka med det.
Men där, inne i det där, kan det vara så att någon säger något uppmuntrande, någon tror på en, finns där, ja det kan vara så förbannat lite, pyttelitet, så litet att det inte syns, ett ord som bara sagts i förbigående, eller en känsla av att man är älskad, av att faktiskt finnas också i någon annans ögon.
Ja det där lilla, det som kommer från någon annan, kan få sirapen att lösas upp. Förvandlas till godsaker och tårtor som ligger staplade längs vägen man vandrar. Som det bara är att ta för sig av där man går där och blir sugen, nu gåendes med de lättaste av steg.
Så jag försöker säga de där orden. Fast jag inte ens vet att det går tungt för den jag säger det till. De kostar ju inte så mycket att få ur sig. Lite uppmuntran. Lite tid. Ett leende. Jag tänker att om jag nu varit mottagare av de där små gesterna så många gånger, ja och vet att de lyft mig upp ur avgrunder, så kanske en dag ,ett “bra” från mig, tre bokstäver, kan göra detsamma för någon annan. Om inte så var det ändå ingen större ansträngning att få ur sig dom.