Det är billigt som fasiken i alla fall och San Fransciso är fint i November… Häng med! 🙂
Loading...
Skulle gärna gjort det om jag hade tid. Jobbar jämt och har en lägenhet 30 mil hemmifrån som måste tömmas och säljas efter att min mamma gick bort i sommar.
Loading...
Nästa gång…
Tråkigt med din mamma.
Loading...
Japp. Ja väldigt trist. Det tog två månader från diagnos till slut. 66 år skulle gå i pension till jul. Cancer, en riktigt otäck sjukdom. Hon åldrades 10 år per vecka. Gick hem från jobbet -> Sjukskriven -> Sjukare -> Rollator -> Hemtjänst -> Rullstol -> Sängliggande -> Död. Allt på två månader.
Loading...
Ja cancer är skit. K’s mamma fick en tumör på tjocktarmen för några år sedan och det gick sådär fort också. Men när man blir sådär sjuk blir det nästan en lättad när det är slut. Men det i sin tur för med sig en massa dåliga samveten såklart. Men död och avsked har ju aldrig varit enkelt. Man måste leva vidare. Det går ju inte på annat sätt. Men med åldern börjar man stå där vid gravarna och tända ljus och kommer inte längre ihåg alla som r borta eftersom de blivit så många över åren.
Loading...
Jo, jag tyckte det var ganska skönt att det aldrig fanns något hopp. Från första läkarträffen var det klart att hon inte skulle klara sig. Vi slapp pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag är några år yngre än du. Har en morfar kvar men sedan är alla gamlingar borta. Hoppas det är länge kvar tills kompisarna börjar trilla av pinn.
Loading...
Ja det kan jag förstå är skönt på ett sätt även om det är hopplöst det också såklart. Men 66 år, fy, då är man värd tjugo sköna år. Grönbete liksom.
Jag har två kompisar som ramlat bort de senaste åren. Det kommer liksom närmare en själv när man står där på deras begravning. Men olyckor och sjukdom såklart. Inte ålder ännu. Men i släkten är det väl egentligen bara två av gamlingarna kvar. Snart hundra båda två. God vigör. Men när man mist båda morsan och farsan händer det något med en, då måste man ju liksom bli vuxen ändå på riktigt. Då finns det ju liksom ingen annan väg. 😉
…
8 replies on “Varför inte, liksom…”
Gjört!
Det är billigt som fasiken i alla fall och San Fransciso är fint i November… Häng med! 🙂
Skulle gärna gjort det om jag hade tid. Jobbar jämt och har en lägenhet 30 mil hemmifrån som måste tömmas och säljas efter att min mamma gick bort i sommar.
Nästa gång…
Tråkigt med din mamma.
Japp. Ja väldigt trist. Det tog två månader från diagnos till slut. 66 år skulle gå i pension till jul. Cancer, en riktigt otäck sjukdom. Hon åldrades 10 år per vecka. Gick hem från jobbet -> Sjukskriven -> Sjukare -> Rollator -> Hemtjänst -> Rullstol -> Sängliggande -> Död. Allt på två månader.
Ja cancer är skit. K’s mamma fick en tumör på tjocktarmen för några år sedan och det gick sådär fort också. Men när man blir sådär sjuk blir det nästan en lättad när det är slut. Men det i sin tur för med sig en massa dåliga samveten såklart. Men död och avsked har ju aldrig varit enkelt. Man måste leva vidare. Det går ju inte på annat sätt. Men med åldern börjar man stå där vid gravarna och tända ljus och kommer inte längre ihåg alla som r borta eftersom de blivit så många över åren.
Jo, jag tyckte det var ganska skönt att det aldrig fanns något hopp. Från första läkarträffen var det klart att hon inte skulle klara sig. Vi slapp pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag är några år yngre än du. Har en morfar kvar men sedan är alla gamlingar borta. Hoppas det är länge kvar tills kompisarna börjar trilla av pinn.
Ja det kan jag förstå är skönt på ett sätt även om det är hopplöst det också såklart. Men 66 år, fy, då är man värd tjugo sköna år. Grönbete liksom.
Jag har två kompisar som ramlat bort de senaste åren. Det kommer liksom närmare en själv när man står där på deras begravning. Men olyckor och sjukdom såklart. Inte ålder ännu. Men i släkten är det väl egentligen bara två av gamlingarna kvar. Snart hundra båda två. God vigör. Men när man mist båda morsan och farsan händer det något med en, då måste man ju liksom bli vuxen ändå på riktigt. Då finns det ju liksom ingen annan väg. 😉