Ny vecka. En mindre i familjen. Men jag ser fram emot veckan. Hursomhelst. Man måste ju gå vidare. Det finns inga val. Ja och jag känner stor sorg i mitt hjärta. För en katt. Bara för en katt. En svart vit liten en som inte längre står nere utanför dörren och ivrigt vill ha mat varje morgon. Nej jag går inte ens sömndrucken ner för trapporna idag och kommer på mig själv med att det inte behövs. Hade såklart gärna velat det.
Men med Ljusdal på onsdag, Hudiksvall och ortopeden på torsdag, storsonen hem på fredag, däremellan jobba intensivt, så blir det en hektiskt vecka med mina mått mätt. Jag som behöver det absoluta lugnet för att kunna jobba. Men bättre att ha allt samlat under en vecka såklart. Bättre det än flera veckor som är sönderslagna. Storsonen hemma är ju dessutom nått extra, av typen värt att fira.
Nu sitter lillkatten och jag är på kontoret sedan strax före åtta. Det har vattnats blommor, plockats av lite visset, satts på te, kollats igenom nyheter, lästs nattens mail. Redo alltså. Men moms först. Redovisning. Sista dagen såklart. Fast det är inte ofta nu för tiden som det sker så sent. Jag gör det oftast klart tidigare. Men semester, allt det där med sommaren, ledigt i två veckor, har tagit mig hit, till deadlinedag. Det ordnar sig. Men det går några timmar av en arbetsdag som kunde användas till “riktigt” jobb. Nåja. Det hör till företagandet. Jag har nu ändå inte så mycket papper som man hade förr i tiden. Sparlågeföretagare. Ja i väntan på de 200 miljonerna. De i dollar.
Te, Earl-Grey, är gott på morgonen. Konstigt att man inte tröttnar. Fast egentligen borde jag inte dricka. Min blåsa tål inte te. Man får springa på toa. Stup i ett. Öl och te är värst där. Öl kan jag vara utan, har aldrig varit en favorit ändå, jo gott ibland såklart. Men te, nej, det kan jag inte vara helt utan. Fast kan och kan. Det handlar såklart bara om att bestämma sig och att vilja ändå i slutänden. Man kan vara utan allt. Såklart.
Men 200 miljoner. Dollar. Förresten. Intresserar det mig ens? Vad skulle man med dom? Har jag inte allt redan? Allt jag vill ha. Ja lite småsaker saknas det ju. Firman skulle såklart börja tjäna pengar om man hade pengar. Det är ju det mest absurda att det är så. Sen flytta söderut tror jag. Hus vi havet. Det vore väl något. Man fick väl spara det här huset som jakthus. Bjuda hit jägarvännerna om hösten. Lingonjakt för vår del som är vegetarianer. Eller åka tillbaks bara för att kunna gå ut i tystnaden. Skulle nog sakna den. Fast kanske kunde havet kompensera. Sen skulle jag köpa en god flaska whisky. Det är ett halvår sedan nu.
Fast jag går aldrig och längtar efter de där pengarna. Borde nog det. Ha det drivet. Viljan att tjäna pengar. Men det är andra saker som triggar mitt sinne. Tyvärr eller tack och lov.
Snart dags att beställa pellets. Sen går vi in i snåltiden. Vintertid går de mesta av pengarna till uppvärmning. Det är som det är med et. Man får kämpa på under vintern. Det blex ingen kamin i år heller. Var inte ens nära. Den får stå här oinstallerad ett år till. Ja och sen får man hoppas på nästa år eller året efter det. Eller något.
Man skall känna rätt folk och ha rätt kontakter.
Det handlar egentligen bara om det.
I juni skrev jag ett brev till en professor på Mittuniversitetet som leder ett stort IoT projekt här i mittsverige. Jag ville få löpande information om projektet och berättade vad jag håller på med /ja förutsätter såklart att de inte har de ringaste intresse av vad jag gör). I fredags svarade han med lite blaj på mitt mejl. Inger inte förtroende. Hög till låg. Trettio miljoner tror jag projektet fått i finansiering. Ja och det finns ett liknade i Uppsala och säkert fler. Projektledare, resor till konferenser, trycksaker, LUFT är vad alla de där pengarna går till. Ja och sen får alla de stora bolagen en del av kakan såklart. Varje gång. Som om det inte redan hade pengar. Allt är härma USA, noll är nyskapande. Men det slår sig ändå på bröstkorkar som hormonstinna aphanar.
Går bort!
Fast jag blir förbannad!
Såklart.
Nu skall jag bokföra. Tror jag.