Jag går som vanligt varvet runt Kyrksjön det första jag gör där i Ljusdal. K är på möte, kulmöte. Det som skall ta tre timmar, men som tar fyra. Finns det möten som någonsin blir kortare än vad det är tänkt? Men alltså timmar som jag har att fördriva. Hitta sysselsättning under. Inga problem. Tänka går alltid. Det finns mycket att fundera över. Jag har inga problem med det. Bara det inte händer för ofta. K säger att jag redan nu tänker för mycket.
Så först då alltså varvet kring Kyrksjön. En timme. Om man tar det lugnt. Det tar jag. Lite osäker idag. Har varit lite förkyld. Japp igen och igen och igen detta förkylningsår. Men man har en pärla där Ljusdalsborna. En fantastisk runda är det. Något som märks på alla som använder promenadstråket.
När jag går förbi alla husen som ligger på primeläge vid vattnet. De som ger sken av välartat och lyckligt liv så vet jag ju att det i de flesta hus ändå inte är så. Det finns så mycket olycka och elände och gräl och längtan till annat bakom fönstren. Den nya bilen på uppfarten eller det stora huset som ligger där så perfekt vid vattnet är ingen garanti för lycka. Man kan inte fortsätta på den tråden alls. Inte för länge. För att inte börja misströsta över människosläktet. Var bord de lyckliga?
Och dom där tallarna, förkrympta, stackarstallarna, dom som står där vid vägen. Nog är de lite som människor. Hade de inte varit annorlunda, just förkrympta och tuktade på det där sättet de är, så hade man inte tittat extra på dem. Inte sett dem. Men nu gör man det. Japp som med människor. Det krävs något mer hos dem också om man skall se dem, bry sig om dem. De räcker inte med strömföljare, slentrianmänniskor, vara-lika-som-alla-andra-människor. Det krävs lite defekter. Vi uppskattar inte våra defekter efter förtjänst helt enkelt. Det är det jag vill ha sagt. Det kan man lära av de där två tallarna.
Och alla de där belysningsstolparna som står där med några meters mellanrum. Man skulle kunna skapa ett häftigt realtidsspel här runt spåret. Lite bluetooth, lite lampor, rörelsedeckare och en display på varje stolpe. Uppkopplat såklart. Sen “Let the game begin”. Men stoppar såklart den tanken innan den slår rot. Jag har nog med det jag håller på med.
Förresten kostar man på väldigt mycket mer på belysning till folket i storstaden än man gör här ute. Kanske är de mörkrädda. Eller också tror de styrande att vi här ute inte är det.
Träbryggorna är vackra
En guldklimp i trä.
Ja verkligen.
Ingen tvekan om saken
Men fisk i sjön verkar det inte finnas. Verkar heldött.
Men efter en stund på trädäcket, en bit till efter asfalten. Belysningsstolparna triggar fantasin fortfarande. Men här har jag ont i armen, axeln, hela högerpaketet. Bra eftersom jag skall till Ortopeden imorgon. Ös på bara. Så jag kommer ihåg att det gör ont.
Tar en minnesbild innan Köpingen tar vid på allvar. Snickarglädje och balkongsäkring att minnas. Ja och sen över övergångsstället. In på Coop. Vill ha ett wienerbröd. Beställer det. Men det jag trodde var ett wienerbröd är något annat. En fläta av något slag. Men det går bra. Kaffe till. Tänker Cappuccino. Men trycker tydligen på fel knapp för jag får någon slags chokladkaffedryck. Men det fungerar det också. Allt fungerar. Jag gillar överraskningar. Hatar dem inte. Nej. Livet får gärna göra lite krumbukter. Det är sällan det är så noga. I litet som i stort.
Ja och gubbgänget är där. Jag har ju suttit här några gånger nu. De har alltid suttit där vid samma bord. Åtta pensionärer och en ung man med långt hår och en blick som fastnat i fjärran. Själv sätter jag mig längst in. Kollegieblock, penna och en bok om LUA. Dyker ner i mitt och tuggar fläta. Sköljer ner med sött chokladkaffe. Konstig kombination. Men som sagt, det som sticker ut…
Efter en stund går det såklart inte att låta bli att lyssna på gubbarna. Jag förstår att de sitter här varje dag. De pratar om det. Det måste bli tre timmar eller mer. Varje morgon. De har lärt känna varandra. Klyschorna avlöser varandra. “Negrer” är si. Ryskor är så. Thailändskor kåta. Han som tog över bilverkstaden en tjuv. Brandmannen i Bollnäs är död. Fast jag såg honom förra gången jag var dit. Odöd då. Men här död. Stendöd- Delsbostintan går det dåligt för. Jag blir tvungen att kika upp på telefonen. Kolla. Japp förlust. Kanske investerar man hårt? Dragon gate är galenskap. Kanske har de rätt där? Kanske har de rätt om mer saker? Vad vet jag? En av männen skall börja sin strålbehandling nästa vecka i Gävle. Patienthotell. Flera veckor. Låter helt lugn. Beundrar honom för det. Prostatacancer? Annan cancer? Det skojas lite om döden där bland gubbarna. Men sen blir ämnet bilar. Flera har tydligen Amerikanare. Gamla bilar som krånglar. Nya bilar som krånglar. Man var i Lobonäs i lördags och såg en gammal bil man sålt. Kärt återseende. Ja och man vet allt om världen, vet saker med säkerhet, och jag avundas dem alla för att de gör det. Jag skulle vara tacksam för en enda dag i mitt liv med deras övertygelse om sakernas tillstånd.
Ja mellan lyssningarna skriver jag ner lite saker i mitt block. Jag gör ofta så. Tankeförtydliganden. Jag läser det sällan igen. Det bara hjälper mig att klarna i huvudet.
Efter två timmar avlägsnar jag mig. Gubbarna sitter kvar. Jag handlar det som skall handlas. Har inte fått SMS från K. Tänker alltså tre timmar. Vandrar runt och väntar en halvtimme på parkeringen. K syns inte. Hoppas in i bilen och kör runt en halvtimme. Ingen K. Men ett arv till sen så står hon där. Vill hem. Vill jobba. Så vi far hem. För jag vill också jobba. Måste jobba om det här skall räknas som en full dag.
Imorgon Hudiksvall. Axel. Jag skall klaga. För jag har ont. Går det göra något? Måste man gå och ha ont? Vore roligt om man kunde hålla i en hammare igen. Växla med en hand i bilen. Ja, eller ligga på höger sida. Favoritsidan. Utan Oxy… tabletter alltså. Sådana jag inte löser ut och inte vill ha. Men man skall skrika högt för att få vård i Sverige idag. Den som skriker högst kommer först i kön. Jag är inte så förbannat bra på det. Men skall ändå göra ett försök imorgon och klaga och ojja mig så gott jag kan. Fast förhoppningarna är inte så stora. När jag kom in med min axel. Den där sommaren. Då var armen av. Axeln ur led. Kulan spräckt i fyra delar. Men man skicka hem mig. “Det ser bra ut”. Dan efter sökte man mig. IN skulle jag. Fort. Där hade jag redan tappat förtroendet för de där gänget. De får en chans till imorgon. Sen ingen mer.