Fredag. En ja-dag. Sköndag. Men lite oinspirerat. Tyvärr. Jag har verkligen inte tid med det. Egentligen. Men andas in. Andas ut. Lugnar nere mig.
J kommer hem en sväng från Uppsala idag. Alltid skoj såklart. Men ger sig iväg redan på söndag igen. Det finns alltid en till föreläsning och en till tenta att fixa. Skönt att man har det där bakom sig. I alla fall tentorna. Föreläsningar och ny kunskap skulle man väl kunna använda ett liv till. Ja och det är ju det jag gör. Egentligen. Fast föreläsningarna finns för det mesta på nätet här såklart. Den akademiska diskussionen saknar man och återser man aldrig igen.
Ulf Lundells blog saknas mig den också. Lär väl fortsätta saknas mig så vrång som han är. Jag slänger iväg ett mail och ber snällt. “Snäääääälla…” Han fnyser såklart bara. Skulle han ens en bra dag lyssna på en sådan som mig. Nej. Det vet man ju. Så varför ödsla energi på det där? Ja och på det finns såklart inget bra svar annat än att det är lite skönt att göra meningslösa saker ibland. Men att nå fram till de upphöjda med sina tankar, det gör en vanlig människa aldrig.
Det är elva grader och mulet där ute. Ändå fryser jag här inne som om det var minusgrader. Mina tjugoen grader här inne går egentligen knappast att klaga på. Man får sätta på ett elelement istället så att de blir tjugotvå, tjugotre eller Mallorcafina tjugofem. Fast där uppe, på de nivåerna, somnar man väl bara. Fast lite skönt känns ju det också. I alla fall som teoretiskt exempel. Omedveten om allt som borde göras.
Nu har jag sagt nej ett tag nu till intervjuerna. Finns alltså inte i än högre grad än tidigare. Det känns fortfarande som ett bra beslut. Kunde jag nu bara sluta blogga också så.
Alla med sjukdomar. har den värst sjukdomen av dem alla. Läkarvetenskapen har aldrig sett en så allvarlig sjukdom tidigare. Eller operationen, den var också mer omfattande än alla andra. Eller för att inte tala om värktabletterna man får. De starkaste som finns. Det hävdas. Slås fast. Citeras. Som om det var en tävling. Som om man kunde vinna priser på att ha det djävligaste tillståndet. Väx upp kamrater. Det gör ont för alla att leva. Så så jävla märkvärdigt är det inte. Slut liksom.
Ja en del till och med dör ju med stil. Fina begravningar och gravstenar. Stackare liksom. Vad spelare det för roll då. Vill man bli ihågkommen får man väl för tusan göra något att bli ihågkommen för under sitt liv. Som att flyga in ett flygplan fullt med passagerare i en skyskrapa. Ja eller varför inte göras som Moder Theresa. Omvänt liksom. Vi som knotar på är som kyrkböckernas bönder. Det finns många av oss. Ingen kommer att minnas en enda en av oss.
Jag har förresten lite kyrkboksletande kvar att göra. Eller kanske först lite letande i Hälsinge regementes rullor. Det är den där Norrmannen, överlöparen, han som kom hit från Dansk-Norskt soldatliv 1807. Blev Soldat Törn i Hälsinge regemente. Hanse’n-Törn. Törns-Hans blev det såklart. Men förenklat till ett enkelt Hansson för morfar. Men den där snubben måste jag ta reda på lite mer om. Känner på mig att det lurar en bra historia där. Tänka sig vilka tider. Napoleonkrig och grejer. Och varför bytte han sida? Sen, 1814, när Danmark blir lilleputtar, förhandlade man fram att överlöpare skulle skickas hem. Men inte Törns-Hans då tydligen. Varför inte det?
Släktforskning är roligt. Om man inte fastnar i det gamla bara. Man måste vara med i nuet också och se framtiden. Då ger historien balans i livet. Man får enklare att förstå sin egen plats i tillvaron. Ja om det nu går. Men jämvikten vet läsare av den här bloggen att jag hyllar. Grundprincipen för allt.
Fast alla får väl fastna i vad de vill. Såklart. Låt det gå åt helvete, bara människorna är glada och får göra det de vill. Man skall i alla fall flina när man sjunker ner under ytan eller brinner upp. Eller hur? Eller hur! Håller du inte med!?
Mannen på bilden då. Nej, Törns-Hans är det inte. Det är min svärfar Per Marner. Gammal kulturchef i Katrineholm. Han fyller 89 imorgon. Pigg som en mört. Klar i huvudet som en solig vintermorgon i trettio minus. En hjärtoperation, en pacemaker, still going strong. Grattis på dig Per från ocool gubbe i Hälsingland.
Ni andra, mina två kära läsare, önskar jag en trevlig helg. Eller en trevlig älg kanske. Oklart om man måste vara jägare för det sistnämnda!?