Veckor som rusar. Det är något sorgligt med det. Därför att livet rusar med dom. Man hinner liksom inte allt. Det blir mer och mer klart nu när man med råge passerat halvtid i livet. Det var liksom skönare förr när man kände att det fanns tid kvar. Tid att förverkliga saker. Ja ni minns. Allt det där man skulle gjort och det som skulle ha hänt innan man blev trettio, sen fyrtio och sen femtio, men som inte hände. De flesta hinner bara med en bråkdel. Målen når man inte heller. Eller i alla fall gör man det sällan. Så de skrivs av. Ambitioner sänks. Sen står man där, där jag står idag, och inser att nu får man fasiken sänka eller helt glömma också de där små målen man har. Att se pyramiderna i Egypten, kommer man t.ex. hinna med det? Knappast. Eller leva ett tag med folket i Afrika? Icke!
Man kan tycka “skit också”. Bittert skylla på någon för att man inte blev den man trodde. Eller också accepterar man, ja eller lurar sig själv att man är den där man ville bli. Allt såklart bättre än att sitta där och förbanna världen för att man inte blev något. För om sanningen skall fram så blir vi “ingenting” nästan hela bunten. Det där, småsakerna, som vi känner oss nöjda med i livet. är liksom ingenting om man granskar dem. Värdelös vardagstristess som glöms bort samma stund som vårt eget medvetande lämnar oss. Som att i släktforskarperspektiv se på mänskligheten. Det man kommer fram till är att det finns en jävla massa bönder. Bönder som föds, konfirmerar sig, gifter sig, får barn och dör. Nästan alla utan att lämna fler spår än just de där datumen. Ja och vi, vi som lever nu i vår tid, vi är såklart inte annorlunda. De flesta av oss är och blir bara människor som levat precis som andra människor och bara lämnat ett gäng datum, precis som alla andra, efter oss i ett gäng register.
Japp så där är det. MEN och det är ett stort “men”, alla de där liven, om man tittar närmare på dem, varenda ett, så innehåller de fantastiska historier. Otroliga historier om kärlek, otrohet, lycka, sorg, pengar, smärta, glädje och sorg igen. Mycket sorg. Mycket glädje. ALLA liv. Det finns inget undantag. Alla liv innehåller och bär på de där fantastiska historierna. Problemet är bara att de oftast aldrig tecknas ner. Att historierna glöms, förbleknar. Det är vinnarnas historia som tecknas ner. Storherrarna. De med mest pengar på banken. Hela bygder formas efter deras livshistoria. Deras perspektiv på tillvaron. Det som i nästan alla fall var helt annorlunda än den som de vanliga människorna som levde parallellt upplevde.
Som på bilden ovan. Hästen är död sedan länge. Men vad var den med om. Vad var dess historia som skogshäst som slet ont. Eller farsan som står där och håller i den. Vad vet man egentligen om sin fars historia. Det är så lite. Bara det han ville berätta. Eller han berätta. Rolfs historia. Han som sitter där längst fram på hästen. Han som en natt satte sig på spåret framför tåget och gjorde slut på ett liv han inte längre ville leva. Eller Jans, brorsans liv, han som leende sitter längst bak. Vad vet man. Visst är vi bröder men lärde vi någon sin känna varandra. Eller mitt liv, jag som sitter där framför Jan. Man känner ju nästan inte det heller. Sen Gunilla, ja och “Gittan” framför henne. Vem kommer någonsin minnas oss. Vem kommer ens veta att den där hästen var morbror Hasses häst? Vi är bara “bönder” hela gänget där på hästen. Det här ett fotografi som kommer att förblekna. Ja och den digitala kopian här ovan, liksom den här texten försvinner i en diskkrasch. Förr eller senare kommer den. Den som suddar ut.
Japp livet rusar på. Man försöker hinna med. Gör det man tror på. Ja i alla fall gör man det. Men det är klart. Många gör det andra tror på också. Är ingen och noll om inte andras ficklampor lyser upp dem. Det är sorgligt tycker jag. Att gå genom ett helt liv och inte vara någon om ingen annan säger att man är det. För visst finns man utan de “där andras” åsikter? Nog har man en uppfattning om sig själv. Nog borde man någonstans i livet bestämt sig för vem man är utifrån sina egna tankar om vad som är bra eller dåligt. I alla fall borde man kunna det om man nu är en sådan som kallar sig vuxen.
Men det är som det är. Med allt.