Sandwichskyltbärarare och svartmålare

Jag läser det här här på morgonen. PO Tidholm fortsätter sin berättelse om hur Norrland håller på att gå åt helvete. Eftersom PO har en mediasökning aktiv brukar jag få ett (argt) mail när jag nämner hans namn här på bloggen. Ja så att du vet varför jag skriver “PO Tidholm” titt som tätt. Men att en upphöjd ens bryr sig om en ocool gubbes tankar får man väl lägga till på CV’n.

Det skall alltså bli TV program. Serie till och med.  Det skall bli morgonsoffor. Det skall bli radio. Så på med sandwhichskylten, “DET GÅR ÅT HELVETE”, “DOMEDAGEN ÄR NÄRA”. Det har alltid fungerat det där. Ger mediatid.

Exemplen kommer att hagla framöver. Hur byarna mist sina affärer, posten, apoteket, banken, ja hur landsbygden bit för bit monterats ner. Japp så är det här i Lo(o)s också. JA MEN HAR DET BLIVIT SÄMRE?

Om man tittar på tiden jag bott här. Visst, affärerna var två, ja och det fanns en kiosk också, då förr. Men vi har nu en välmående affär som har det mesta. Sämre? Knappast. Banken har stängt. Det är sant. Men jag har inte saknat den en sekund. Allt kan lösas över nätet mycket smidigare. Apoteket finns inte längre. Men allt jag vill ha får jag hemlevererat nästa dag i postlådan. Posten är nedlagd. Men varje dag tutar den trevlige brevbäraren här utanför, levererar grejer och tar emot det som skall skickas och så pratar vi lite björnmöten och annat också.

Vadå sämre?

Det har blivit bättre!  Japp här på landsbygden. Om man bara vill se det. “VILL” alltså.

Men visst har det förändrats. Som det alltid gör. Förändring är till sin natur det enda som är konstant. För landsbygdens del finns två faktorer som påverkar starkt.

1.) Ekonomin blir global. Alla måste idag verka på den globala marknaden. Det finns nämligen ingen annan marknad.
2.) Människor i ledande ställning (de upphöjda) har bestämt sig för att landsbygden inte är något att ha.

Så punkt ett. Jag får grejer från världen varje dag. Levererade ända in i lokalerna. Annat virtuellt levererat in i min epostlåda. Jag pratar med folk från världen varje dag. Oftast med folk från alla kontinenter. Det är ingen större skillnad faktiskt att sitta i Lo(o)s än i storstaden där. De gånger jag behöver ut i världen tar det iof tre timmer längre för mig att ta mig till och från flygplatsen, men så ofta är det nu inte. De som färdats den andra vägen tycker heller inte det är ett problem. Snarare lite spännande eftersom de sällan kommer utanför städerna.

Att finnas i den globala ekonomin är inte ett problem om man finns på landsbygden. Varför skulle det vara det? Så befängt att tro det. Att påstå det. Dumt rent utav.

Så punkt två. Människor bestämmer sig för att något är dåligt. Sen slår det rot i huvudet. Det blir hugget i sten. Vi har sett det där i storstäderna många gånger. De nedgångna områdena i London, New York, Madrid, Berlin där bara det fattiga bor. De som de upphöjda inte ser någon framtid för. De som döms ut. Men eftersom priserna för lokaler är låga blir de här områdena ofta attraktiva för kreativa människor. Så de samlas i de här områdena. Kreativa människor vill ha offentliga lokaler där de kan äta och dricka och eftersom de är kreativa så blir så klart också dessa ställen lite coolare, lite mer framåt än andra ställen i finare delar av stan. Så snart börjar folket från de finare delarna besöka de coola barerna och ställena i den utdömda delen. Ja och eftersom det är coolt så flyttar lite coola företag dit också och coola vill ju vara med coola så fler gör det och visst är det schysst att bo nära sitt jobb… Ja ni fattar. Snart är den där utdömda delen den dyraste och finaste delen att bo i i hela stan.  Japp, fast än the “PO Tidholms” of the world dömde ut dem som förlorare, slum, knarknästen, bra ett kort tid innan de blir planetens hottaste ställe att vara på just för de upphöjda..

Eller ta Digikey. En komponentleverantör i Thief River Falls, Minnesota. Man finns på en ort med 8000 invånare och en pytteliten flygplats men börjar sälja elektronikkomponenter. Som liten ett OK ställe att finnas på som många andra men “PO Tidholmarna” i världen skulle såklart döma ut den där hålan som en av den globala ekonomins förlorare. Men det visste inte de som körde Digikey om såklart. Antagligen var de helt dumma i huvudet. För med leveranser till hela USA, och världen så blev det till slut för jobbigt för deras speditörer att hämta paket så de etablerade sig på orten. De till och med byggde ut flygplatsen. Ja och Digikey blev med +3000 anställda. Fast man låg där man låg, ja och var förlorare och utdömda.

Exemplen är många. Ja exemplen på att det inte är undergång som väntar. Men exemplen kunde vara många fler om det inte fanns så många sandwhichmän och “PO Tidholmare” i världen som svartmålade. För när de gör det så påverkar det andra människor. Andra människor som sitter och bestämmer saker. Viktiga saker.

För eftersom de sandwichmännen målar upp de här undergångsbilderna så påverkar det mig när jag och andra som finns här ute behöver kapital och kunder och annat. Det är alltså inte det faktiska att vi har verksamheter som verkar och finns ute på landsbygden som är problemet. Problemet är synen som de som bedömer oss har. Vi blir borträknade ofta innan vi ens får en chans att presentera vad vi har och kan. Olyssnade.

Men inte ens det är ett problem på lång sikt såklart. Precis som de nedgångna delarna av världens storstäders vandring från att vara nersmutsade getton till att bli upphöjda rikemanstillhåll så rör sig landsbygden också i den riktningen. Svartmålarna har bara inte fatta vad som hände ännu. Frågan är om de någonsin gör det.

Globaliseringen är landsbygdens frälsare inte dess undergång.

ps Sen kan såklart dessutom måttstocken på lycka och framgång  vara annat än pengar också. Ja och då har landsbygden och Norrland segrat för länge sedan. ds