Barfotadrottningen av Ildefonso Falcones
En av de bästa böcker jag har läst är Katerdralen vid havet av Ildefonco Falcones. Därför, mina vänner, finns det förväntningar på den här boken. Höga förväntningar, Omänskliga förväntningar. Ja och levererar den då?
Det kan du ge dig fan på att den gör. Den innehåller precis den historiska lärdom (Romers liv i Spanien, Sevilla, Cadiz,Madrid, under 1700 tal) och en förbannat bra berättad trovärdig historia. Ja och jag vill döda Pedro, en av bokens huvudpersoner, under ett avsnitt, jag som är en fredens man. Ja jag känner det så starkt. Att dra kniven över hans strupe skulle vara en lustgärning. Ja och jag blir såklart lite rädd för mig själv, ja och imponerad av en författare som kan locka fram det där ur mitt innersta djuriska djup. För egentligen är jag ju precis bara som den där prästen som också är en av bokens huvudpersoner, långt ifrån hämnd, stolthet och det vilda, men möjligen fylld av passionens brinnande eld med en längtan efter det omöjliga.
En bok som ger mig mycket. En bok jag aldrig kommer att låta lämna mitt hjärta. En fantastisk bok helt enkelt.
Alla andra böcker jag läst finns här.
ps Zigenarflickan i den här boken återföddes i Uppsala tre hundra år senare. Jag mötte henne på en låst avdelning på ett mentalsjukhus där jag jobbade under somrarnas ledighet från fysikstudier. Hon är och var den vackraste och sinnligaste kvinna jag någon sin sett. Peppe, som jag jobbade med, kunde inte hålla sig ifrån henne, jag är säker att just det gällde många andra män. Hon besatt en speciell sorts makt. Trollkvinnan. Vad hon gjort, varför hon var intagen där vet jag inte. Men jag hoppas hennes liv blev bättre sen när hon släpptes ut därifrån. Japp, hon dyker upp i mitt minne efter att jag läst den här boken. Och nej, mig trollband hon aldrig. Jag känner Djävulen för väl för att det skulle kunna hända. ds