En liten jävla sten. Det enda som finns kvar. “Va fan är det här.” Undrade han. Det borde ha funnits smycken och kontanter. Men inte då. En stenjävel i ett träskrin. Skrinet säkert mer värt än stenen. En grå vanlig liten skitsten.
Hans farsa dog några dagar tidigare. Hans rika farsa, Han som sålde skogen, hundratals hektar, och gården, den stora, när hans mamma dog och han stack ut i världen. Reste tamefan överallt. Gjorde av med en jävla massa pengar. Förverkligade sig själv som han sa gubbjäveln. Rätt åt honom att han åkte på den där stroken när han kom hem så att han hamnade på det här förbannade hemmet. Hade varit lam och inte kunnat prata. Klart han hade varit hit några gånger men hade äcklats av att han dräglat och mumlat. Inte fattat ett dugg av det han försökte få fram. Gubbe! Inte orkat lyssna. För det mesta hade han bara lagt fram frukten eller vad han nu hade med sig och sen sagt hej och gått igen. Inte klarat av att stanna.
Drygt trettio tusen på bankkontot och en sten det var det enda som fanns kvar. Trettio lök som skulle räcka till begravningen inte mer. Helvete! Han hade räknat med att kunna betala av sitt eget hus med arvet nu när gubben var död. Men det sket sig alltså. Han hade levt upp alla pengarna den fan.
Han kastade stenen i papperskorgen och tog skrinet med sig. Begravningsbyrån behövde instruktioner och han tänkte åka förbi dom innan han åkte hem. Skrinet fick han väl behålla som ett minne. Fanns ju inte annat kvar än det arv han fått som förskott efter sin morsa. Skitgubbe! Så han gick. Stängde dörren till rummet där på hemmet.
I papperskorgen låg stenen och mindes. Ja, alla vet inte att stenar kan det. Vet inte ens att stenar har ett “jag”. Obildade är vad dom är. Men varför skulle dom inte kunna det? Den kände sig väl lite förorättad av att så bryskt blivit förpassad hit men accepterade sitt öde. Stenar har en annan tideräkning och det skulle komma andra tiden det var den helt säker på. Bättre tider. Som när den låg där uppspolad på stranden vid Stora barriärrevet och den vackra kvinnan tagit honom i sin hand. Hållit honom och gett honom som ett minne till den gamle mannen. Sagt att den alltid skulle påminna honom om dom Australiensiska vindarna och om dagarna här på revet. Dom hade blivit vänner här. Hon bara några och tjugo, från Danmark och han sjuttiofem,. Nej ingen kärlekshistoria. Bara vänskap. Vänskap mellan en kvinna som var vacker som kvinnor är i den åldern och han en skrynklig, senig gammal man. Stel och krokig. Dom hade träffats en kväll och bara börjat prata om det dom såg. Sen hade det bara fortsatt. Dom hade suttit där på dagarna och diskuterat världen. Snorklat tillsammans och sett havets under. Sen pratat i timmar om det. Legat på en filt på stranden under natten och sett upp mot universum. Pekat ut de olika stjärnbilderna för varandra. Två så olika människor som här på andra sidan jordklotet känt en osannolik gemenskap under några dagar. Som om dom var födda femtio år tidsmässigt fel i förhållande till varandra men i allt annat hade allt gemensamt.
Nu fick han stenen av henne. Det var hennes sista dag. Hon skulle resa hem och det var dags för henne att ge sig av. Han skulle vara kvar några dagar till och sen åka ut i bushen. En kram. Tårar och sen stod han där själv med bara stenen kvar. Dagen efter hade han köpt en ask av en Kines och lagt stenen där. Bevarat den som ett minne av det som med all säkerhet skulle bli resans höjdpunkt. Bevarad för att påminna honom om just det. Värd allt i värden och så hade det naturligtvis blivit.
Allt är sällan vad det ser ut att vara och värdet hos något är något väldigt subjektivt om man nu törs tänka själv såklart.