Jodå trött. K skall till Umeå. Buss från Ljusdal sju. Så jag är också i Ljusdal klockan sju. Vinkar och åker hem. Inga problem om jag nu inte sover dåligt i natt såklart. Eller la mig i rättan tid. Men så är det nu. Några timmars orolig sömn är det jag får.
Men förutom en smärre svacka vid lunchtid när det börjar flimra framför ögonen, något jag löser med en uppvärmd tallrik helgrester, så har det varit en bra arbetsdag. Full fart framåt. Men nu, när klockan närmar sig sex, börjar det märkas igen. Man lever på gränsen av vad man pallar. Man har blivit vekare med åren. Mycket vekare. Förr, under tiden i Stockholm, var två dygns programmeringssessioner vardagsmat. Det gick med kaffe och cigg. Men det var länge sedan nu. Åtta till noll numera. Mer normala tider.
Jag knyter ihop säcken. Debuggar det som ändrats. Det finns lite att gå igenom. Tro mig.
Ja och fast jag nu är gräsänkling då så blir det ingen pokerkväll med grabbarna. Jag orkar inte. Gjorde jag det hade jag inte tid. Jag är så jävla osällskaplig av mig. Hur skall det bli?
Körde över en tomte imorse borta vid Dåasen. Den stod där på vägen och såg mig rakt i ögonen. Hoppas hen klarade sig efter som jag försökte få hen direkt under bilen, mellan hjulen. Annars vet jag inte hur det gick. Håller tummen. Men det är inte lätt att väja heller alltid. Möjligen var det en fågel förresten. Men väldigt lik en tomte. Japp.
Det börjar bli dags att beställa pellets igen. Får nog komma till skott den här veckan. Ja jävlar. Det är långt till Vasaloppssöndagen. Skitlångt. Ja och mest mörker. Kallt och mörkt borde gå att välja bort. Men såklart. Utan det inte varmt och ljust. Ytterligheterna bygger världen.
Kanske skall man ta sig en tupplur framför TV’n och Rapport? Lura till sig en halvtimme. “Lutar man sta’ sig” i soffan blir det som det blir. Men Rapport missar man såklart då. Som om det gjorde något. Egentligen. Men en av de få rutiner jag har. Gammelgubberutiner. Se nyheterna. Som om livet hängde på det. Men något skall man väl ha att hänga upp ett livs flöde på också.
Reklamförsäljarna är tillbaks i telefonerna igen. Men jag svarar inte. Nästan aldrig. Det är alltid dom. Nästan alltid. Är det viktigt får man ringa igen. Helt enkelt. Stackars människor som jobbar där.
Postar jag en novell så tror såklart alla att det är det jag sitter och skriver på hela dagarna. Ja och folk får tro vad de vill. Såklart. Det är ett fritt land. Men tyvärr blir det inte mycket skrivet just nu. Så gammalt åker ut och blir postat. Jag skulle vilja skiva. Mer. Drömmer om en skrivarlya vid kusten någonstans. Irland kanske. Skottland. Eller i Portugal. Ja och tid. Men drömmer om det där bara för att det är helt gratis såklart. Japp drömmar är fria ännu. Egentligen är jag ju redan där. Fast jag sitter här. Jodå. Om man tänker efter. Inta alla är det.
Men nu skall jag gå ner i min gruva en stund igen. Hacka på liksom…